eller metallindustri, och exempelvis Liévin Bauwens startade sitt maskinspinneri med hjälp af fem förmän, som han bortfört från England och som han kvarhöll halft frivilligt och halft med våld. Men såsom redan förut antydts var det nästan oundgängligt, att kontinentaldekretens slag emot allt lefvande och dödt som bar engelskt namn skulle verka återhållande på spridningen af engelska idéer och öfverflyttningen af engelska mekaniker eller uppfinnare till fastlandet. Tämligen beskt säger också Mollien i sammanhang med sin öfriga kritik af den nya industrien, att maskinerna voro byggda af »vandrande engelsmän, som icke voro sitt lands bästa mekaniker». Chaptals själfbelåtna framställning af huruledes genom hans förtänksamhet maskiner anskaffades, som voro de bästa i Europa och ständigt utvecklades genom förbättringar utifrån och inhemska uppfinningar, får också tas med stark reservation.
Detta framgår bäst af hvad som öfver hufvud taget är utmärkande för de två stora industrigrenar, som revolutionerats genom den närmast föregående människoålderns uppfinningar, textil- och järnindustrierna, nämligen att Frankrike — och för öfrigt fastlandet i allmänhet — ännu vid tiden för Napoleons fall i stort sedt varit ur stånd att upptaga de nya grundläggande processer, hvarpå Englands näringslif redan ganska länge varit byggdt.
De grundläggande processerna Inom textilindustrien gällde detta såväl förmågan att spinna höga (fina) garnnummer som ångmaskinens användning inom spinneriindustrien och den mekaniska väfstolen. Hvad det förstnämnda beträffar, hade man beträffande bomullsgarn 1815, som redan nämnts, ej hunnit längre än till n:r 60, och det var restaurationen förbehållet att där på få år nå fram till n:r 200 eller som sällsynthet t. o. m. 291. I afseende på ångdriften är redan omtaladt (sid. 13), att ett enstaka franskt spinneri så tidigt som 1787, året efter Edenfördraget, öfvergått till ångdrift, hvilket då var en fullkomlig nyhet äfven i England. Man kan svårligen finna något mer betecknande för den tekniska stagnation, som därefter inträdde, än att nästa gång ett franskt ångspinneri omtalas är ej mindre än 25 år efteråt eller 1812, då den ännu i dag berömda, banbrytande Mülhausen-firman Dollfus-Mieg & C:ie bragte ett dylikt till stånd — sålunda i ett införlifvadt område. Mekaniska väfverier, som visserligen kommo långt senare än omhvälfningen i spinneriet också i England, men som dock där börjat upprättas redan 1801, hör man knappast talas om på fastlandet under hela denna tid. De enda mig bekanta exemplen från kejsardömets område, där för öfrigt
