Sida:Kontinentalsystemet.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
199
FRANKRIKE

engelska järnhandteringen, var den franska masugnsdriften helt och hållet baserad på träkol och lät ej drifva sig därifrån ens af den vedbrist som inträdde redan 1808 och sedermera fortfor. Det enda kända exemplet på koksmasugnar erbjöd det numera världsberömda Creusot-verket, som först 1806, sålunda omkring 70 år efter uppfinningen, på Napoleons exposition i Paris kunde utställa kokstackjärn och 1810 kunde bringa det i handeln; äfven då var tillverkningen efterblifven och medförde en alldeles oproportionerlig koksåtgång. Alldeles likartadt var förhållandet med den omhvälfvande förändringen i tillverkningen af smidbart järn, smältningen i Corts flamugn eller puddlingsprocessen, som frigjorde äfven detta andra led af järnhandteringen från beroende af träkol. Denna uppfinning var visserligen betydligt yngre, nämligen från 1783; men redan under 1780-talet hade den kommit till användning i England och var vid denna tid spridd öfver en stor del af Englands järnhandtering samt hade under åren 1802 och 1803 ingående studerats af svensken Svedenstjerna och fransmannen Bonnard i förening. Äfven här synes Creusot-verket ha varit det enda som haft någon betydelse, i det att ett flamugnsförfarande där påbörjades 1810, men om detta innebar någon användning af stenkolsbränsle är ej klart; och andra försök med puddling voro från början misslyckade. Hvad därnäst angår framställningen af stål, d. v. s. järn med hög kolhalt, hade Huntsman naturligtvis också i England — omkring 1750 funnit en snart vidtberömd och 20 år senare mer allmänt i England tillämpad lösning af problemet att tillverka gjutstål (degelstål). På fastlandet synes metoden ha införts 1808 af schweizaren J. C. Fischer, hvilkens anläggning utanför Schaffhausen blef föremål för stor uppmärksamhet, och 1812 grundades firman Krupp för samma ändamål. Men på franska kejsardömets område är blott ett sporadiskt exempel på dylik tillverkning kändt, af två belgare i Liège, sålunda ånyo på införlifvad mark. Slutligen var nivån också anmärkningsvärdt låg inom den i England - om man jämför med den föregående tiden — redan ofantligt utvecklade verkstadsindustrien. De egentliga banbrytarna här synas inom det franska väldet ha varit två skottar, far och son, med det sedermera berömda namnet Cockerill, som — likaledes i Liège 1807 — lade grunden till den belgiska maskinindustrien.[1]

Framför allt det egentliga Frankrike men på de viktigaste punk-

  1. Se utom det förut nämnda en petition af Corts son 1812 (Hansard XX 1329 ff.), Beck, Geschichte des Eisens III (1897) 692 ff., 1089 ff., IV (1899) 165 ff. och Allg. deutsche Biographie, art. J. C. Fischer.