emellan två stolar, obevekligt utestängdt från den franska marknaden men lika obevekligt fastkedjadt vid den franska politiken.
Beläget alldeles intill franska gränsen, som ju utgjordes af själfva Rhen, hindrade redan det geografiska läget den relativa själfständighet, som flertalet öfriga stater i Rhenförbundet åtnjöto. Men denna var desto mer utesluten som landet i verkligheten hela tiden styrdes för Napoleons egen räkning, till en början i Joachim Murats namn men från och med 1808 äfven nominellt under kejsarens styrelse på grund af hans s. k. förmynderskap för den nye storhertigen, Louis Bonapartes son. Dess läge i förening med de förut omtalade åtgärderna för afspärrningen mot Holland genom tullkordongen Rees—Bremen 1809 och Hollands införlifning 1810 försvårade tillförseln af kolonialvaror från både Östersjön och Nordsjön, helt annorlunda än fallet var med Sachsen, icke minst efter Trianontariffen, som i synnerhet under den första tiden medförde afgifter i alla de stater varorna hade att passera; och på någon tillförsel öfver Medelhafvet såsom till Schweiz var ännu mindre att tänka. Med bitterhet sade den infödde ministern i storhertigdömet, Nesselrode, att Berg var det enda land som någonsin samvetsgrant tillämpat Trianontariffen. Det var af alla skäl hänvisadt till den franska sidan i kraftmätningen.
Under sådana förhållanden var det en kvalificerad straffskärpning att ställa landet utanför den franska tullgränsen, så mycket mer som ett starkt utveckladt ömsesidigt varubyte före revolutionen hade försiggått med Frankrike, export af metallmanufaktur, kläde och band, import af vin, olja och kolonialvaror. Ju mer ofrånkomliga de lidanden voro, som det nya läget vållade Berg, dess enständigare och mer brinnande blef befolkningens längtan att såsom sina lyckligare lottade landsmän på vänstra Rhenstranden få införlifvas med kejsardömet eller åtminstone njuta någon lindring i de prohibitiva franska tull- och importförbudsbestämmelserna, hvilkas faktiska spets emot konkurrensen från högra Rhenstranden förut påpekats. Befolkningens oafbrutna ström af böner i denna riktning understöddes också lifligt af såväl Beugnot, landets styresman i Düsseldorf, som Roederer, ministern-statssekreteraren för Berg i Paris. Men allt var förgäfves. Ibland veknade Napoleons hjärta, såsom då han i januari 1807 släppte in Bergs varor i Italien; men de gamla tendenserna segrade alltid på nytt, och som redan nämnts, upphäfdes det ifrågavarande medgifvandet redan före årets slut. Särskildt våldsamt var det motstånd emot införlifningen, som restes från departementet Roer på vänstra Rhen-
