stranden, hvars nyuppblomstrade textilindustri i Aachen, Köln och Krefeld som bäst njöt af sin afsättning på den slutna franska marknaden och icke fruktade något så mycket som konkurrensen från den öfverlägsna industrien i Berg; det gällde i ovanligt hög grad i detta fall, att släkten är värst. Det gör ett halft löjligt halft motbjudande intryck, när man läser de af fransk patriotism drypande inlagor till Napoleon eller departementets prefekt, hvari Kölns, Aachens och Krefelds handelskamrar äfvensom Roer-departementets bomullsfabrikanter med alla tänkbara sofismer söka hindra bönhörelse för Berg, på grund af dess industriella öfverlägsenhet, illojala affärsmetoder eller redan tillräckliga afsättning på Nordeuropa. Vid läsning af dylikt påminnes man starkt om en träffande anmärkning af prof. Morgenstierne, att t. o. m. en alldeles tillfällig statsgräns framkallar anspråk på skydd mot konkurrens, under det att denna betraktas endast såsom en hälsosam och naturlig sak, när den äger rum inom samma land. Höjdpunkten af cynism torde uppnås af en inlaga till kejsaren från handelskammaren i Köln hösten 1811, där det i följande ordalag helt lugnt pläderas för att flytta befolkningen från den ofruktbara högra till den fruktbara vänstra Rhenstranden:
»Men, säger man, franska kejsardömets stora flertal kan ej annat än vinna på införlifning af ett så idogt område som Berg. Vi svara därpå, att målet kan vinnas utan införlifning af storhertigdömet. Så snart Eders Maj:t förklarat, att någon sådan ej skall äga rum, se sig storhertigdömets fabrikanter, utestängda från Frankrikes, Italiens och Nordtysklands marknader, försatta i den tvingande nödvändigheten att flytta sina anläggningar till vänstra Rhenstranden. Den ofantliga befolkning, som bebor detta bergiga och ofruktbara land, kommer att strömma tillbaka till de fruktbara slätter som bevattnas af Rhen, alla bomulls-, ylle- och sidenfabriker, som Berg äger, komma att återställas till sitt gamla fädernesland, och Berg får kvar endast de fabriker som höra till dess mark, nämligen järn- och stålindustrien, som fortsätter att existera.»[1]
I stället för att mildras, blef regimen emot Berg snarast skärpt, särskildt under intryck af 1810—11 års svåra kris i Frankrike, som naturligtvis gjorde konkurrens från en öfverlägsen industri mer förhatlig än någonsin; och liksom ofta under denna tid ökades svårigheterna
- ↑ Zeyss 267. De olika petitionerna finnas tryckta hos Schmidt, App. E och Zeyss, Anh. VIII. Det faktiska materialet för framställningen i texten är i allt väsentligt hämtadt från Schmidts mönstergilla arbete.
