hvad vi förut funnit skulle ha blifvit följden af fullständig framgång för kontinentalsystemet. Emellertid var det ju heller icke så Napoleon tänkte sig saken, hans hopp begränsades till rubbningar i systemet.
Exportrubbningarnas betydelse Det framgår redan af framställningen i förra kapitlet, att detta hopp ej kom på skam, utan tvärtom gick i skenbart ganska fullständig uppfyllelse genom 1810/11 års engelska kris. Men det framgår lika tydligt, att denna kris omöjligt helt och hållet eller ens företrädesvis, ehuru visserligen till en del, kan anses som en frukt af kontinentalsystemets slag emot England, liksom att räckvidden af dess verkningar alls icke var hvad Napoleon tänkt sig.
Öfver hufvud taget har man icke anledning att anse de ekonomiska verkningarna af rena rubbningsfenomen särskildt viktiga. Det är möjligt, att man därvid tar alltför mycket intryck af det nuvarande krigets enastående erfarenheter i denna riktning; men också om man tänker på kriser under eljest normala tider, äfven af så oberäknelig natur som »bomullsnöden» (Cotton Famine) i England under amerikanska inbördeskriget, är det påfallande, hur snart deras spår sopas igen af den följande utvecklingen. Hela Napoleons plan på denna punkt, anlagd på kort sikt som den var, kan därför ej anses ha haft stora utsikter att nå sitt mål, Englands försättande ur stridbart skick genom att grundvalarna för dess ekonomiska lif undergräfdes.
Detta gäller alltså rubbningens rent ekonomiska verkningar. I afseende på de sociala och politiska verkningarna ställer sig saken helt annorlunda. Här kan nationalekonomen egentligen hvarken vederlägga eller bekräfta tankegången, ty resultatet beror nära nog uteslutande på det ifrågavarande folkets karaktär. Ett lättrörligt släkte, som dessutom har vant sig vid hjälp af staten i stort och smått, kan af en obetydlighet föranledas att störta en regering, ett statsskick, kanske en hel rättsordning, medan ett annat folk, som är mera trögt och mindre uppfostradt att ta staten till hjälp, kan lämna statsledningen alldeles orörd äfven vid allvarlig nöd och stora svårigheter. Det är ganska gifvet, att engelsmännen särskildt under Napoleonskrigens tid hörde till den senare kategorien, och såsom Miss Cunningham med rätta har anmärkt, vände sig de arbetslösas förbittring i »Luddite Riots» väl emot de nya maskinerna (frame-breaking) men egentligen ej emot statsmakten.[1] Att Napoleon, med sin erfarenhet från de ständiga kupperna under franska revolutionen, ej hade blick för detta, är mycket
- ↑ Miss Cunningham, British Credit in the Last Napoleonic War 76 f.
