försedd med lifsmedel; de borde minnas hvad det år X (1801/02) hade kostat honom att skaffa några tusen deciton spannmål, och det skulle medföra den största fara, om man ej hade »dubbel tillgång». »Ni har ej tillräcklig erfarenhet i detta ämne», skref han 1810 till vicekonung Eugène i Italien. »Spannmålsfrågan är för regenterna den viktigaste och ömtåligaste af alla . . . . . Furstens förnämsta plikt i denna fråga är att hålla med folket, utan att lyssna till jordägarnas sofismer.» Under svårigheterna vintern 1812 går hans sträfvan ut på att genom bröd- och sopputdelning »göra den mest behöfvande massan oberoende» af lifsmedelssvårigheterna. Alldeles såsom tidigare förbjöd han därför spannmålsexport, när brist befarades eller t. o. m. blott i afvaktan på att skörderesultatet skulle bli bekant, såsom under 1810. Och när han (den 6 augusti) detta år medgifvit Eugène att mot licens tillåta spannmålsexport från Italien, skrifver han omkring tre veckor senare (den 31 augusti) till honom: »Det uppges, att den italienska skörden är dålig; gif akt på att ej för mycket spannmål exporteras och att vi ej komma i svårigheter». Därför bemyndigade han sin italienske finansminister 1813 att tillåta export af franska och italienska produkter utom spannmål och ris, där han först ville ha en rapport om saken — det markerar lifsmedelsexportens särställning; och i full analogi härmed tänkte sig Napoleon i januari 1812, att licenserna för import af lifsmedel skulle ges utan villkor, d. v. s. utan skyldighet att exportera varor till motsvarande värde.
Samma föreställningssätt var bestämmande för hela den komplex af åtgärder, som kejsaren vidtog under vintern och våren 1811—12, då det enligt hans egen förklaring rådde verklig spannmålsbrist i Frankrike och han samtidigt ansåg nödvändigt att bättre än vanligt sörja för lugnet i Paris under sin frånvaro på det ryska fälttåget. Hans feberaktiga ifver att gripa in och reglera drefvo därvid hans medhjälpare, särskildt Paris’ framstående polisprefekt Pasquier, till förtviflan och föranledde Chaptal till det beska omdömet, att Napoleon vidtog alla åtgärder som voro ägnade att förvärra prisstegringen och bristen på lifsmedel. Dit hörde uppköp och beslag af spannmål i de till Paris gränsande departementen, förfogande öfver kvarnarna, försäljningar i hemlighet genom regeringens agenter för att pressa ner priserna, då dessa stego på grund af de föregående åtgärderna, utan annan påföljd än att höja dem ytterligare, och till sist, som den misslyckade »försörjningspolitikens» kulmen — maximipris. Det bör utan vidare framgå, hur oförenlig hela denna serie af åtgärder är med upp-
