om flertalet råvaror. Möjligheten att spärra ett land enbart genom makt öfver tillförselns källor är alltså sedan Napoleonstiden starkt minskad i afseende på alla världshandelns hufvudartiklar; den har kvar sin roll hufvudsakligen beträffande viktiga men kvantitativt obetydliga varor sådana som vissa specialmetaller, kali och indigo. Så till vida ha alltså möjligheterna till effektiv afspärrning minskats, att de nu mer ofrånkomligt än för hundra år sedan kräfva makt öfver transportvägarna, medan man förr hade större möjligheter att göra sig till herre öfver själfva produktionen. I motsatta vågskålen ligger, att den skada man gör genom afspärrning, när den kan genomföras, nu är mångdubbelt starkare än då. Därför är det påtagligt, att fastlandets blockering, som aldrig ens på allvar försöktes under Napoleonskrigen, nu får en helt annan räckvidd än då.
Utöfver dessa ganska själfklara materiella anledningar till blockadens större möjligheter för närvarande finnas emellertid andra, som ligga på det sociala eller andliga området samt därför äro långt mindre påtagliga och allmänt kända men ingalunda mindre viktiga. Främst bland dessa bör man sätta statsmaktens ökade styrka i jämförelse med läget för hundra år sedan. Om det är något som utgör omkvädet i alla diskussioner under kontinentalsystemet, är det utsiktslösheten att uppnå efterlefnad af spärrningsdekreten. »Hindra då huden att svettas!» var konung Louis’ förtviflade utrop till svar på de hotfulla klagomålen öfver smugglingen i Holland; och ett anonymt betänkande från 1811 i Berlins statsarkiv uttryckte saken på följande sätt: »Att genom afspärrning hålla engelsmännen borta från kontinenten utan att äga flottor är lika omöjligt som att förbjuda fåglarna att bygga bon hos oss». På samma sätt förklarades det 1802 i en fransk rapport till Bonaparte vara en omöjlig uppgift att hindra tillförseln af engelska industriprodukter, som hela världen ville ha; och som vi veta motiverade Napoleon själf sin underlåtenhet att hindra spannmålsexporten till England med utsiktslösheten i ett dylikt förehafvande. Ingen som har följt den föregående framställningen kan tvifla på riktigheten af dessa omdömen, och man kan därför ställa dem emot det ganska obestridliga faktum, att för närvarande båda de krigförande parterna utan nämnvärda läckor lyckas både utestänga fiendens varor, när de så finna lämpligt, och hindra sina egna från att gå ut.
På motsvarande sätt som i de nyss anförda yttrandena talas hos Stephen om de stora svårigheterna att hindra transport öfver hafvet af fiendegods som maskerar sig såsom neutralt, medan å andra sidan
