att hindra import till fienden var, finner man af att utvecklingen alls icke fortgick efter de linjer, som de första åtgärderna antydde. Redan efter fjorton månader (den 18 augusti 1794) upphäfdes den förut citerade punkten i juni-instruktionen af 1793, och därmed var spannmålsimporten till Frankrike ånyo tillåten. Visserligen gjordes i april året därpå en ny kortvarig ansats att sätta 1793 års instruktion i kraft, men närmast för att pressa Förenta staterna till ratifikation af den 1794 ingångna s. k. Jays traktat. Därmed var också hela denna episod slut, så att under alla de tjugo år, som sedan återstodo innan Europa ånyo fick en varaktig fred, såvidt bekant icke ens en ansats till utsvältningsförsök förekom och icke heller någon annan verklig importspärrning från den makt som behärskade hafvet.
I motsats till de sålunda kortvariga försöken att hindra Frankrikes tillförsel fortgick regleringen af handeln på de franska och spanska kolonierna hela kriget igenom, d. v. s. till freden i Amiens 1802, och blef utgångspunkt för hvad som skulle ske under det egentliga kontinentalsystemets tid. Äfven här förekom en viss vacklan från engelsk sida, men de allmänna grundsatserna vidhöllos med helt annan konsekvens än i förra fallet. Början gjordes med en ryktbar instruktion den 6 november 1793, som väckte de neutralas och framför allt Förenta staternas alldeles särskilda ovilja, i det att den föreskref uppbringning af alla fartyg, som utförde de franska koloniernas produkter eller tillförde dem förråd. Redan den 8 januari 1794 återkallades emellertid denna drakoniska föreskrift, såsom en eftergift mot Förenta staterna, och ersattes af en ny instruktion. Genom denna begränsades påbudet om uppbringning till fartyg, som gingo direkt från fiendens västindiska kolonier till europeisk hamn, hvarigenom möjlighet öppnades för s. k. rundresa (circuitous voyage) öfver neutral utomeuropeisk, d. v. s. närmast amerikansk men äfven dansk eller svensk kolonial hamn. Dock måste fiendekoloniernas produkter ha blifvit neutral egendom för att få fraktas, och blockadbrytande fartyg liksom sådana som tillförde fiendekolonierna skeppsbyggnads- eller krigsmateriel voro hemfallna till kapning. Dessa föreskrifter mildrades ytterligare genom en ny instruktion i januari 1798, som dels upphäfde krafvet på att kolonialvarorna skulle ha blifvit neutral egendom, dels och framför allt medgaf också direkt fart på europeisk hamn, nämligen på sådan hamn som tillhörde fartygets neutrala hemland eller brittiska riket. Det sistnämnda är af särskildt intresse som bevis för Englands syfte att draga handeln äfven med fiendekoloniernas produkter till sig och
