Sida:Kontinentalsystemet.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


28
KAP. I. KONTINENTALSYSTEMETS FÖRUTSÄTTNINGAR

nämligen åtskilligt af värde ej blott till belysning af den allmänna bilden utan också som bakgrund för hvad som senare komma skulle.

Englands åtgärder 1793—1802 Sjöspärrningens start 1793 företer ganska stora likheter med motsvarande åtgärder under det nuvarande kriget och är därför särskildt lärorik. Efter att England redan den 14 februari, två veckor efter krigsutbrottet, bemyndigat kapning af alla fartyg och varor tillhörande Frankrike och skridit till verket följande månad samt den 4 april kungjort alla sina mest avancerade sjökrigsrättsliga grundsatser, följde den 8 juni den ryktbaraste af dess åtgärder. Denna var en instruktion för flottans fartygschefer och privata kapare, hvilken (i sin första artikel) bemyndigade dessa att hejda alla fartyg som förde spannmål eller mjöl till Frankrike; engelska regeringen skulle inköpa lasten med vederbörligt tillägg för frakt (s. k. preemtion). Detta artade sig till en plan att hungra ut Frankrike, hvilket Axel von Fersen, som bekant en af de franska emigranternas verksammaste bundsförvanter, hade tillstyrkt i ett bref till hertig Karl redan den 29 april; och i notifikationen till Östersjömakterna, särskildt en till Danmark i juli, motiverade England också juni-instruktionen på ganska likartadt sätt som uthungringspolitiken mot Tyskland motiverats under det nuvarande kriget. Däri förklarades nämligen, att kriget fördes under andra förhållanden än dem, hvarpå folkrätten bygger, att Frankrike saknade erkänd regering och att spannmålshandeln öfvertagits af själfva de franska myndigheterna, d. v. s. blifvit en akt af fiendens egen regering; och till sist angafs importspärrningen helt enkelt som ett viktigt medel att tvinga fienden till fred. Det var alltså ett ganska träffande uttryck för de dåtida — liksom därmed också för de nuvarande — tendenserna Lars von Engeström använde om läget när han skref, att striden öfvergick »till ett slags politiskt religionskrig».

Man skulle alltså ha väntat en verklig afspärrning af lifsmedelsimport till Frankrike, en »uthungringsplan» sådan som den nuvarande. På visst sätt skulle detta t. o. m. så till vida kunnat stämma ganska väl öfverens med den allmänna ekonomiska politiken, som denna på fastlandet just beträffande lifsmedel fortfarande, d. v. s. åtminstone till franska revolutionen, i stort sedt präglades af den för-merkantilistiska tendensen att hindra export snarare än att uppmuntra den inhemska produktionen genom importhinder och exportlättnader. Men som redan nämnts motiverade Pitt uppbringningarna bl. a. med Englands eget tillfälliga behof af lifsmedel, enligt hvad Lars von Engeström också uppgaf; och hur starkt rotad uppfattningen om olämpligheten