rike sjönk med två tredjedelar och dess utrikes fart på samma land med en fjärdedel. Dessutom medförde de hinder, som Frankrikes kaperier lade för den fria sjöfarten, att de neutrala öfver hufvud taget trängdes tillbaka och detta naturligtvis till förmån för just Frankrikes fiende, som genom sitt välde öfver hafvet var i stånd att skydda sina handelsfartyg med konvojer. Det senare hindret för neutral sjöfart var dock af mindre betydelse än det förra, emedan äfven de två neutrala skandinaviska staterna utrustade gemensamma konvojer (på grund af 1794 års väpnade neutralitetsförbund), med utmärkta kommersiella resultat åtminstone för Danmark; men den franska politiken ledde till att detta i ganska ringa grad kom Frankrike till godo. Och någon ersättning i egen sjöfart fick detta land ej ens i minsta mån, ty enligt direktoriets egen förklaring 1799 fanns då på grund af den engelska blockadens stränghet ej ett enda fartyg, som seglade på hafvet under fransk flagg.
Det var därför mycket naturligt, att Bonaparte kort efter sitt tillträde till makten, redan i december månad 1799, skulle upphäfva eller låta upphäfva nivôse-lagen och återinföra ett ganska humant kaparreglemente från 1778 (lag 23 frimaire och förordning 29 frimaire år VIII), hvarjämte han i början af följande år afhjälpte några af de värsta missbruken i prisrättskipningen genom att inrätta en högsta prisdomstol i Paris. I principiellt hänseende skulle emellertid hans senare politik bli en trogen afbild af direktoriets, såsom i sinom tid kommer att visas.[1]
III.
Fastlandsspärrning
Kontinentalsystemet har alltså sin rot å ena sidan i en allmänt
merkantilistisk handelspolitisk afspärrning, särskildt från franskt
håll, å andra sidan i en af samma idéer behärskad sjöspärrning, som
utgår från England men i ytterligare skärpt form vinner efterföljd
i Frankrike, där den på grund af Englands välde öfver hafvet får
karaktär af själfblockad. För att systemets förutsättningar skola vara
klara fattas då endast ett drag, men ett som gifvit politiken själfva
dess namn: den europeiska kontinentens sammanslutning till Englands
- ↑ Lois etc. VII 52 f. — Bulletin des lois II. série 178 nr 1678, 235 nr 2118. — Martens, Recueil V2 388 f., VI2 743 f. — Büsch, a. a. kap. 8—9. — Holm, D.-N. udenr. H. I 69, 175 f., 195, 222 ff., 232—250, 258, 266 f., 307, 313. — Mahan, Infl. of Sea Power II 219 f, 243 ff., 255 ff. — Bassett 220 f. — För hela denna del af ämnet: Söderqvist 18—49. — Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 för 1902, 54—61. — Hugo Larsson, Sveriges deltagande i den väpnade neutraliteten 1800—1801 (1888).
3—181359. Heckscher, Kontinentalsystemet.
