utestängande, hvilket under samma förutsättningar som förut betyder kontinentens gemensamma själfblockad gent emot England.
Någon betydelse fick detta drag ej före Napoleon, ty både de yttre maktmedel och den stora politiska personlighet det kräfde fattades ännu, men den yngre Napoleonsforskningen har gjort sig stor möda att visa upp dess betydelse redan under den föregående tiden. Handelsnationer ha sedan historiens begynnelse varit illa lidna i staternas samkväm; och som redan förut sagts fick det trolösa Albion härvid i arf de känslor som en gång mött dess medtäflare Nederländerna, ytterligare skärpta genom de lifliga erfarenheter fiender och neutrala under de ständiga krigen haft af dess utan hänsyn tillämpade sjökrigsprinciper. Något öfverraskande kunde det då ej ligga i planer på Englands utestängande, tvärtom är det anmärkningsvärda, att man såvidt bekant icke hittills lyckats uppvisa några sådana förslag annat än från direkt eller indirekt franskt håll. Exemplen af detta slag ha sitt stora intresse men äro alltför påtagliga att kräfva någon vidlyftigare utredning.
Redan från 1747 känner man förslag hos den franska Bureau de commerce om att sammansluta Frankrike, hansestäderna, Preussen och de nordiska makterna för att krossa Englands sjömakt[1] — sannolikt ett led i den stående fransk-engelska motsats, hvarpå vår Frihetstids historia erbjuder ett nästan oafbrutet exempel. Det är emellertid först i sammanhang med och till följd af krigsutbrottet mellan England och franska republiken 1793 som denna tendens får någon mera varaktig betydelse. Ståndpunkten tog efter omständigheterna antingen den formen, att alla fastlandsstater betraktades som kommersiellt beroende af England och därför nödvändiga objekt för det militära och ekonomiska krig republiken förde mot sin hufvudfiende, eller tvärtom den motsatta formen att de alla hade samma intresse af att krossa Englands makt och sålunda voro Frankrikes naturliga bundsförvanter.
I den förra formen framträder uppfattningen redan i ett stort tal som den girondistiske sjöofficeren Kersaint höll i konventet den 1 januari 1793, sålunda före krigsutbrottet, och där han med vanlig revolutionär vältalighet uppmanar sina landsmän att möta striden mot hela världen. Enligt hans mening hade endast Frankrike sin egen industri och sina egna rikedomar, medan Spanien, Portugal, Holland
- ↑ Schmidt 418.
