täckning, hvilket kunde antagas bli ruineradt genom en ogynnsam betalningsbalans.
Guldexport För Napoleon personligen voro liknande tankegångar säkert ej främmande, det kommer att framgå af hans iakttagelser längre fram i tiden, hvilka skola behandlas på sitt ställe; men hufvudsakligen var det efter allt att döma enklare nationalekonomiska föreställningar som behärskade honom. I betraktande både af hans egna yttranden och hans medhjälpares vittnesbörd kan det nämligen ej gärna råda något tvifvel om, att han tack vare sitt förakt för »ideologerna» ännu befann sig på den för-merkantilistiska, s. k. bullionistiska ståndpunkten, som såg något i och för sig olyckligt för ett land i export af ädla metaller och en lycka i guldimporten som sådan. Så t. ex. skrifver han i ett högst karakteristiskt bref till sin finansminister (inkomstminister) Gaudin (29 maj 1810) om hur smugglingen (sic) med England skall ordnas: »Mitt syfte är att gynna utförseln af Frankrikes lifsmedel och importen af utländskt mynt»; och i ett annat bref till brodern Louis af Holland (3 apr. 1808) ger han en anvisning om sättet för export af genever till England genom smugglare, som slutar med följande intensiva apostrofering: »De måste betala med penningar, aldrig med varor. Aldrig, förstår Ni?» I öfverensstämmelse härmed förekommo licenser som berättigade till resor på England mot export därifrån af myntadt och omyntadt guld och silfver men intet annat; och i en rapport till kejsaren (den 25 november 1811) framhåller också Gaudin som licenssystemets uppgift »metallmyntets utdragning från England, exporten af franska varor och lifaktighet i våra hamnar». Hans kollega Mollien nämner också som förklaring till en högst egendomlig affär med väldiga förskott från franska statskassan åt de finansmän, hvilka det tvärtom ålåg att förskottera skatterna (les faiseurs de service), att något dylikt aldrig kunnat ske, om icke dessa herrar åtagit sig att från de spanska kolonierna skaffa ädla metaller, som ansågos vara något ovärderligt.[1] Med en dylik uppfattning motiverade kriget mot Englands export sig själft, så snart det föranledde England att exportera guld.
På förhand skulle man kanske vara böjd att betvifla Napoleons intresse för dylika synpunkter, men det vore i så fall ett ofantligt misstag. Napoleons på en gång styrka och svaghet var att själf vilja förstå hvarje detalj i sin styrelse bättre än någon medhjälpare, och alldeles särskildt gällde detta finanserna. Huruvida detta är något karakteristiskt för de franska revolutionärerna är mig ej bekant; men säkert
- ↑ Corresp. de Nap. nr 16 508, 13 718. — Servières 136 n. 3, 138 f. — Mollien I 493.
