synthet, deras rikedom och deras öfvervälde».[1] Redan nu poserade också Bonaparte som förkämpen för hafvens frihet och fastslog i en traktat med Förenta staterna (1800, ratificerad 1801) samma grundsatser som den väpnade neutraliteten förfäktade. Som bekant slutade emellertid den väpnade neutraliteten efter några få månader med kejsar Paul I:s mord och slaget på Københavns redd (mars och april 1801), och resultatet af de neutralas aktion blef endast en rysk-engelsk sjöfartskonvention (517 juni samma år) — med sen och motvillig anslutning från Danmark och Sverige. Häri lyckades England bl. a. få fastslaget, att fritt skepp ej skulle göra fritt gods och att krigsfartyg, ehuru ej privata kapare, skulle få visitera konvojerade handelsfartyg, mot att å sin sida — på papperet — uppge pappersblockaden och begränsa kontrabandsbegreppet, hvilket ytterligare skedde genom en uppgörelse med Sverige 1803. Bonaparte fullföljde emellertid sina spärrningsplaner mot England på andra håll genom hvad den engelske historikern Rose kallat hans kustsystem, d. v. s. tillämpningen af 1790-talets franska politik att afstänga England från tillträde till fastlandet genom att i ena eller andra formen göra sig till herre öfver dess kuster. Sedan Österrike i februari 1801 slutit formlig fred i Lunéville, måste sålunda först Neapel och Kyrkostaten samt längre fram på året äfven Englands egen bundsförvant Portugal bekväma sig att stänga sina hamnar för engelsmännen.
Denna fas af spärrningspolitiken slutade dock ganska snart, därigenom att sent omsider fred ingicks också mellan England och Frankrike, nämligen fredspreliminärer i London i oktober 1801 och formlig fred i Amiens i mars 1802.
Freden i Amiens 1802 Freden i Amiens blef emellertid blott en »kort och feberaktig paus» i världsstriden, och alla nyare forskare torde vara ense om att en hufvudorsak för att icke säga hufvudorsaken till dess kortvarighet var handelskrigets fortsättning efter det militära krigets slut — inom parentes en betydelsefull erfarenhet för dem som vilja tänka sig in i Europas framtid efter den nu pågående stora kraftmätningen. Bonaparte vidhöll i stort sedt den gamla förbudspolitiken mot engelska varor, under intryck från de franske industrimännen, hvilka enligt Molliens utsago aldrig varit så protektionistiskt sinnade som då. Konfiskationer fortgingo under de gamla revolutionära förbudslagarna, och dessa tendenser voro desto mer ovälkomna för England, som Bonaparte under den korta
- ↑ Sorel VI 22 f. — Holm, Danmark-Norges Historie fra den store nordiske Krigs Slutning til Rigernes Adskillelse (1720—1814) VII:1 (1912) 42 f.
