prohibitiv tullpolitik, som ej differentierade mot England utan drabbade alla icke-franska varor lika. I verkligheten kom den del af åtgärderna, som gällde industriens produkter, därigenom att hårdast träffa Englands kontinentala medtäflare, särskildt i dåvarande hertigdömet Berg, det nuvarande Ruhrområdet öster om Rhen, hvilket visserligen ej var afsedt men som ytterligare skärpte skyddet för den inhemskt franska produktionen. Grunden lades genom 1805 års tulltariff, som väsentligt höjde tullsatserna på kolonialvaror och bomullsväfnader (17 pluviôse år XIII—6 februari 1805); och politiken kulminerade i två dekret i början af 1806 (22 februari och 4 mars), hvilka införlifvades med kejsardömets stora högprotektionistiska kodifikation af tullagstiftningen den 30 april samma år, hvarigenom de nya tendenserna utvecklades i två riktningar. Den ena bestod i ofantligt höjda tullsatser på kolonialvaror, med väsentligt mindre och i vissa fall alls ingen skillnad mellan franska och utländska, något som uppenbarligen sammanhängde med att Napoleon efter slaget vid Trafalgar till stor del gick miste om förbindelsen med sina kolonier och måste räkna med att kolonialhandeln alltmer skulle bli rent engelsk. Som exempel kan nämnas, att medan tullsatserna på såväl farinsocker som kaffe och kakao 1802 och 1803 varit 50 resp. 75 francs (pr 100 kg.) för fransk resp. utländsk vara, blefvo de: för socker 80 resp. 100, för kaffe först 75 resp. 100 och därpå 125 resp. 150, för kakao först 95 resp. 120 och därpå 175 resp. 200 francs, så att beloppen kunde stiga ända till tre och en half gånger af hvad de varit tre år förut. Allt detta var dock en obetydlighet i jämförelse med den mest påfallande tullhöjningen af alla, nämligen på en industriell råvara af sådan fundamental betydelse som råbomull; efter att förut ha betalat 1—3 francs pr 100 kg. belades den 1806 med en tull af 60 francs, lågt räknadt 10 % af värdet (hvarvid visserligen 50 francs restituerades vid export af bomullsfabrikat). Allra mest revolutionerande föreföll slutligen det samtidigt, 1806, påbjudna importförbudet på bomullsväfnader (kattuner och mussliner i februari 1806, redan i april utvidgadt till vissa andra bomullsväfnader), hvilka vid denna tid hade hunnit bli en ren nödvändighetsartikel. Napoleon uppgaf längre fram på S:t Helena, att Conseil d’état bleknat inför detta projekt men att han drifvit sin mening igenom med stöd särskildt af den franska textilindustriens ledande man Oberkampfs auktoritet, som naturligtvis ej var svår att vinna för en politik till skydd för hans egen näring. Samtidigt höjdes tullsatsen på bomullsgarn (»förspinning» importförbjöds), särskildt för de lägre (gröfre) num-
