prägel af förpostfäktningar, medan Bonapartes andra linje kräfver större uppmärksamhet, emedan politiken här redan under dessa första år efter krigsutbrottet fullföljdes till sitt slutliga mål. Denna linje höll sig till sin väsentligaste del inom den franska lagstiftningens egna råmärken och gick ut på att spärra Frankrikes marknad för engelska industriprodukter och tidtals äfven för kolonialvaror af engelsk härstamning.
Fransk tullpolitik Såsom ett led i sin allmänna kolonialpolitik, som öfver hufvud noggrant följde »det gamla kolonialsystemets» linje, hade Bonaparte redan under fredsåret 1802 fastställt tullsatserna på kolonialvaror därhän, att tullbeloppet blef 50 % högre för nästan alla specificerade varor och dubbelt så högt för de ospecificerade vid import från utländska kolonier mot för franska koloniernas egna varor (3 thermidor år X—22 juli 1802). I den nya tull-lag, som antogs omedelbart före krigsutbrottet 1803, behölls denna ordning så godt som oförändrad, men en hög tullsats (8 francs pr kg) infördes på bomullsväfnader, naturligtvis med spets mot den engelska textilindustrien (8 floréal år XI—28 april 1803). Krigsutbrottet utlöste omedelbart den gamla, från konventets och direktoriets dagar välkända rena förbudslinjen för allt engelskt (1 messidor—20 juni). Kolonialvaror och industriprodukter, som direkt eller indirekt härstammade från England eller dess kolonier, skulle konfiskeras, och neutrala fartyg måste förete detaljerade franska konsulattester om varornas oskyldiga ursprung. Dock gjordes det karakteristiska medgifvandet, att en fartygsbefälhafvare, som »af glömska eller på grund af omdestinering» underlåtit att förse sig med dylika bevis, likväl kunde få lossa sin last mot att taga motsvarande värde franska varor i återfrakt — ett uppslag som Napoleon skulle komma att starkt utveckla i sin senare politik. I den följande år antagna nya tull-lagen bibehölls förbudsprincipen, visserligen å ena sidan mildrad, bl. a. genom rätt till import af vissa varugrupper med fartyg från hamnar som saknade fransk handelsagent, men å andra sidan skärpt genom ytterligare ett förbud med mycket stor räckvidd, nämligen för fartyg, som utklarerat från eller utan nödtvång anlöpt engelsk hamn, att mottagas i de franska hamnarna (22 ventôse år XII—13 mars 1804). Den sistnämnda bestämmelsen föregrep 1806 års stora Berlindekret, det egentliga kontinentalsystemets upphof.
Emellertid kan man lugnt gå ut från, att hela denna differentialpolitik, med förbud särskildt för de engelska varorna och från England kommande fartygen, ånyo liksom under föregående årtionde har visat sig outförbar. Napoleon föll därför snart i tysthet tillbaka på en allmänt
