sig den i fredstid svartsjukt bevakade handeln med alla dessa områden var tydligen Förenta staterna, hvilka just börjat sin själfständiga politiska tillvaro och därvid sökte vägar som kunde föra dem bort från den exklusiva ekonomiska förbindelse med England kolonialtiden skapat och upprätthållit. Så uppstod en triangulär handel af största betydelse för amerikanska unionens atlantiska stater. Fartygen gingo med spannmål och trävaror till de franska och spanska västindiska öarna, hämtade där kolonialvaror, framför allt socker och kaffe, som de förde till europeiska fastlandet, hvarefter de återvände hufvudsakligen i barlast men delvis också med europeiska industriprodukter. Det öfverskott af fordringar på fastlandet de amerikanska köpmännen därigenom fått användes att likvidera landets öfverskott af skulder till England för dess textil- och järnvaror, som fortfarande behärskade den amerikanska marknaden, hvarjämte en betydlig del af dessa också reexporterades till det öfriga Amerika, närmast just de franska och spanska västindiska öarna.
Hela denna handel stred emot »1756 års regel» och kunde därför ej i princip tolereras af England. Såsom regeln under de egentliga revolutionskrigen tolkades af den högt ansedde engelske amiralitetsdomaren Sir William Scott (sedermera Lord Stowell), ännu i dag en stor auktoritet på sjökrigsrättens område, erbjöd den emellertid åtskilliga möjligheter för de neutrala och närmast för amerikanarne. Framför allt i det ryktbara rättsfallet om fartyget Immanuel 1799 utvecklade han nämligen å ena sidan, att de neutrala ej kunde göra något som helst anspråk på handel med fiendens kolonier i krig, emedan dessa kolonier (på grund af »det gamla kolonialsystemet») före kriget varit lika oåtkomliga för dem som om de legat på månen och öppnats för handeln blott genom Englands sjösegrar. Men å andra sidan betonade han också, att dessa förbud för handel med fientliga koloniers produkter endast gällde så länge de icke ingått i ett neutralt lands varuförråd, och detta utvecklades närmare i fallet Polly året efter därhän, att beviset för en dylik »neutralisering» borde bestå i varornas lossning och förtullning i neutral hamn. Ett sådant kraf på hvad som kallades afbruten resa (broken voyage) var ej svårt att fylla, så mycket mindre som de västindiska öarnas geografiska läge gjorde det föga tidsödande att anlöpa amerikansk fastlandshamn, närmast Charleston i Sydkarolina, på väg till Europa. Utan tvifvel med afsikt underlättade amerikanska regeringen saken genom tillåtelse att vid förtullningen betala enbart med en skuldförbindelse och att
