38
ångmaschiner än den ofvanbeskrifna af Keir.[1] Deraf uppstod ofta oordningar uti maschinen, vid den minsta, antingen för tidiga eller för sena verkställighet. En skicklig mekanikus, Hendric Beighton, inrättade derföre 1718, på en ångmaschin, hvilken han uppsatte efter Newcomens, vid Newcastle, ett serskildt utvexlingsverk, hvarmedelst maschinen sjelf successive öppnar och sluter regulatorn eller ångröret, äfvensom kallvattens eller insprutningsröret. Detta utvexlingsverk föreställes Pl. III. fig. 1. AB är en fyrkantig jernaxel, hvilande med sina båda ändar på fasta stöd. En horizontelt liggande jern-pies QOEL, kallad gaffeln, är med dess ända Q fästad vid handtaget till en skuflueka TY, hvilken genom gaffelns fram- eller återskjutande öppnar eller sluter ångröret SS, som går till cylindern. Uti balken QQ, hvilken, medelst en kedja vid dess öfra ända, är fästad vid balansen, och som således dermed höjer och sänker sig, är en ränna så inrättad, att dess pinnar, när de vidröra armarne G 4 eller H 5, dermed äfven vrida axeln AB omkring dess centrum. En pjes CED, vanligen kallad y, i anseende till dess gaffelform, röres
- ↑ En gosse, som hade uppdrag att passa på ventilerna i en sådan ångmaschin, fann på att hopbinda dem med tåg, vid en med balansen rörlig stång, för att få tillfälle att derunder roa sig. Häraf uppkom idéen att inrätta maschinen så, att den sjelf öppnade och tillslöt ventilerna.
