förutsättningen – för en ekonomisk och politisk skandinavism, vilken i sin tur är starkt motiverad icke minst av allmänt kulturella skäl. I längden kommer det med nuvarande tendens till specialisering och differentiering på alla livsområden icke att visa sig möjligt att uppehålla fullvärdiga nationella kulturer på en så smal befolknings- och hushållningsbas, som de tre små skandinaviska staterna var för sig erbjuda. Då världen nu – åtminstone för den närmaste epoken – spaltas upp i ekonomiskt och politiskt relativt avgränsade områden, gäller det att hamna inom ett område av rörelsefrihet, som är möjligast större än nationen själv och som likväl icke är på det vis stämplat av kulturellt och politiskt barbari och därmed åtföljande höggradig risk för instabilitet, som fallet överallt är i Mellaneuropa.
Att landets gränser därtill i möjligaste grad böra hållas öppna för våra trängda landsmän i Finland, i den mån den finska nationalismen gör dem livet så surt, att de önska flytta över, är lyckligtvis ett krav, som man i vårt land även i detta avstängningens tidevarv kan driva såsom praktisk politik. Helst skulle vi vilja se hela den finska nationen innesluten i denna nya skandinavism, men utsikterna för Finlands inbegripande i en nordisk gemenskap äro med rådande utveckling i detta land synnerligen små.
Ett annat krav är att vi i möjligaste mån och med tacksamhet böra taga emot – om inte hela flyktingströmmen från diktaturländerna, vilket är orimligt – så likväl den fåtaliga och från genomsnittssynpunkt individuellt övervärdiga krets av vetenskapsmän och kulturarbetare, som nu på grund av sin ras, sin religion eller sin politiska övertygelse drivas ut och i sin nöd söka sig hit. Vi säga att detta är krav, som ännu praktiskt kunna resas och försvaras i detta land, men måste med sorg och skam bekänna, att det är mycket ovisst, i vad utsträckning de faktiskt kunna genomdrivas. Icke minst de "akademiskt bildade" samhällsgruppernas fackföreningar – ända ned från
