Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Inför avfolningenstudentföreningarna – äro ivrigt verksamma i motsatt riktning, och de ha redan producerat högar av arkivalier, ur vilka det mörkaste trångsinne talar.

Den framtida befolkningspolitiska inställningen

Kvar står emellertid alltjämt den betydelsefullare frågan: hur kommer det svenska folket att befolkningspolitiskt ställa sig inför den fallande fruktsamheten, den allt hastigare sjunkande befolkningsmängden och den hotande relativa avfolkningen av landet?

Det är möjligt och kanske rentav troligt, att det stämningsläge, som åtföljer både den förändrade åldersfördelningen och den internationella migrationskonflikten, i och för sig och i sin mån kommer att verka till ett mera positivt intresse för de egna befolkningstalens vidmakthållande. Säkert är det emellertid inte, och dessa båda faktorer, viktiga i och för sig, äro i alla händelser icke utslagsgivande vid besvarandet av den fråga, som det nu gäller att utreda.

Rent allmänt kan man som svar på huvudfrågan väl till en början våga påstå, att personer av den allmänna politiska inställning, att de redan tidigare känslomässigt motsatt sig nymalthusianismen, även i fortsättningen bli benägna att se en landsfara i den sjunkande fruktsamheten (åtminstone tills de mera klart se de socialpolitiska konsekvenser av en sådan politisk inställning, som det är denna boks uppgift att utreda).

Men den långt intressantare frågan är: hur kommer det andra lägret att reagera? Hur kommer man att ställa sig i de folkgrupper, som tidigare åsiktsmässigt mer eller mindre bestämt stött den nymalthusianska propagandan och som överhuvudtaget vant sig att lägga en radikal syn på samhällsföreteelserna? Framför allt: hur kommer den socialistiska arbetarklassen att se på frågan?