den. Den synes honom svårgenomförbar, såvida den icke skall leda just till "laster".
De socialistiska teoretikernas lidelsefulla reaktion emot pastor Malthus' lära framträder lätt förståelig med hänsyn till vad vi nyss framhållit på tal om den djupare idépolitiska motsats, varav åsiktsbrytningen i befolkningsfrågan bara är ett uttryck. De kunde naturligtvis icke förneka, att det under vissa förhållanden kan råda vissa samband mellan befolkningens storlek och levnadsstandardens höjd (Malthus' själva befolkningslag alltså). De ha desto mindre anledning att göra det, eftersom de kunna påvisa, att Malthus närmast hämtat denna idé från deras egna tidigare skrifter.
Men de förneka, att sambandet är så direkt och så enkelt som Malthus tror. De påstå vidare, att grundliga förändringar av samhällets organisation faktiskt kunna kraftigt öka näringsutrymmet - så ej blott genom att förhindra överklassens lyxkonsumtion och genom att frigöra de för denna lyxkonsumtion bundna produktionskrafterna utan framför allt genom att stegra produktionens effektivitet över hela linjen. De betvivla slutligen nödvändigheten av befolkningens ständiga press emot näringsutrymmet: de dela nämligen icke Malthus' principiellt pessimistiska och biologiskt tänkta uppfattning rörande den "mänskliga naturens" oförbätterlighet. Icke minst i kvinnornas frigörelse till ekonomisk och social självständighet se de en garanti emot den naturbundna, oförnuftiga fortplantningsdriftens allenavälde. I fruktsamhetstalen se de därför inga biologiska konstanter. De se fram emot en konstant folkmängd med stigande välstånd.
Genom Marx länkas sedermera den socialistiska samhällsprotesten in på delvis andra linjer. Det blir icke längre direkt fråga om rationella utopikonstruktioner Befolkningsfrågan skjutes i viss mån undan. Men i den mån den vinner beaktande, är den socialistiska teoriens inställning oförändrad.
Marx räknade visserligen med en industriell "reservarmé"
