arbetade på området, d. v. s. de konstaterade, att en mera vederhäftig uppskattning var omöjlig men frestades likväl att göra några slags uppskattningar. Det är mänskligt, ty negativa resultat av en undersökning äro aldrig roliga att redovisa. Striden om konsumtionssiffrorna stod het och lidelserna upprördes. Men till slut blev den rent praktiska situationen så olidlig och de ansvariga medborgarna så trötta på det evinnerliga siffergrälandet, att förbudet hann bli moget att avskaffas innan problemet blivit klarlagt.
Två försök till utredningar av abortproblemet, som på uppdrag av medicinalstyrelsen gjorts av docenten John Naeslund och byråchefen K. A. Edin,[1] lämna dess värre blott en mycket god belysning till det redan sagda. Undersökningarna bygga på de inkomna svaren till en enquête över aborterna i landet år 1930 (och i vissa hänseenden 1922 och 1926) ställd till sjukvårdsinrättningar, läkare och barnmorskor. De tillfrågade skulle därvid ej blott ange antalet aborter - fördelade på gifta och ogifta, först- och omföderskor och med angivande av fall med dödlig utgång, vissa komplikationer etc. - utan därtill uppge antalet fall av abort, varom grundad anledning funnes att antaga att de avsiktligt framkallats. Man fann antalet av samtliga aborter uppgå till över 10,000; svaren på den senare frågan om antalet mera säkert kända kriminella fosterfördrivningar lämnade en så osannolikt låg provokationsprocent, att dessa uppgifter icke av någondera av de båda undersökarna godtogos såsom tillförlitligt underlag för slutsatser.
Intresset i undersökningarna kom därför att inriktas på försök att åtminstone fastställa ett totalantal för alla slags aborter, utan att skilja ut de spontana och på medicinska indikationer
- ↑ Naeslund, "Undersökningar över aborternas antal, frekvens, mortalitet m. m. i Sverige", Svenska Läkartidningen n:ris 36, 37, 38, Stockholm 1933, samt Edin, "Undersökning av abortförekomsten i Sverige under senare år", Malmö 1934.
