aborter kunna ha företagits av vissa av de tillfrågade läkarna eller barnmorskorna själva och sedan av dem förtegats i enquêtesvaren. Denna felkälla är nu visserligen sannolikt den minsta, men dess förbigående är dock mer kollegialt än vetenskapligt. Det finns därjämte en hel serie av andra i undersökningarna icke tillräckligt diskuterade omständigheter, som gör själva materialet i viss grad otillförlitligt.
Med hänsyn ej blott till själva det statistiska materialets påtagliga otillförlitlighet redan beträffande de fall, som kunnat komma under observation av de tillfrågade, utan framför allt till de nyss anförda allmänna skälen för att de redovisade fallen blott kunna antagas omfatta viss, sannolikt mindre, del av de kriminella aborterna, blir man något betänksam inför det indirekta bevis, som Naeslund vill föra i syfte att göra troligt, att det genom enquêten konstaterade antalet aborter någorlunda motsvarar det verkliga. Detta bevis gives i form av ett specialstudium av visst klientel med avseende å antalet uppgivna tidigare aborter (den anamnestiska abortfrekvensen).
Hela tankegången i detta bevis - som dessutom ej på erforderligt sätt prövats med hänsyn till frågorna om materialets tillräckliga storlek och om dess representativitet ur frågeställningens synpunkt - vilar på en förutsättning, som Naeslund formulerar sålunda: "En patient, som kommer in på sjukhus, meddelar i regel villigt, om hon aborterat tidigare, varvid även de aborter, som förlöpt utan läkares eller barnmorskas bistånd, torde komma med." Dylika okontrollerade erfarenhetsinduktioner från praktisk verksamhet ha med all rätt blivit synnerligen illa kända bland alla slags socialforskare och kunna icke godtagas såsom stöd för ett vederhäftigt omdöme i huvudfrågan. Edin framhåller även i rak motsats till detta påstående, att han ofta kunnat konstatera ett fördöljande av tidigare aborter, i all synnerhet om kvinnan i fråga under mellantiden gift sig.
Naeslund kommer emellertid på denna väg till den slutsatsen,
