TREDJE KAPITLET.

Aktuella tendenser i den svenska befolkningsutvecklingen.

De viktigaste förändringarna under de sista decennierna.

Sveriges befolkning har som bekant kraftigt ökats under det sista århundradet. Ungefär för jämnt hundra år sedan uppnådde befolkningstalet de 3 millionerna och överskred för något mer än tio år sedan det dubbla antalet. Under flertalet år ända intill världskriget uppgick den naturliga folkökningen (överskott av födda över döda) till åtskilligt över 10 ‰ om året av hela befolkningen.

Från och med sextiotalet började emigrationen bli av större vikt för den faktiska folkökningen i landet. Under åttiotalet, som betecknar kulmen, emigrerade inemot 40,000 personer om året, vilket, trots en viss immigration och trots att den naturliga folkökningen under detta decennium översteg 12 ‰, tog bort inemot 2/3 av den folkökning, som eljest skulle ha ägt rum. Därefter nedgick emigrationen till omkring 25,000 personer om året i genomsnitt och immigrationen ökade till omkring 8,000 personer, men ända fram till världskriget var dock emigrationen en mäktig broms på folkökningen i Sverige.

Under kriget gick sedermera emigrationen kraftigt ned. Den steg visserligen igen något under fredsåren, men från världskrisens början kan den praktiskt taget sägas ha upphört. Sedan flera år överstiges den nu flerfaldigt av immigrationen, som i stället något ökats.

Hålla vi oss fortfarande till decennierna före världskriget, så stegrades folkmängden med i genomsnitt årligen omkring eller