över 7 ‰. Under det sista årtiondet har folkökningen, trots den minskade emigrationen, nedgått till omkring 3 ‰. Den starka folkökningen från förkrigstiden är ett passerat skede. Om ett fåtal år kommer Sveriges folkmängd att kulminera och börja minska. När denna kulmination skall inträffa, om redan på 40-talet eller senare, beror framförallt på nativitetsutvecklingen.
Den viktigaste förändringsfaktorn bakom hela denna utveckling är naturligtvis den sedan länge pågående nativitetsminskningen. Det allmänna födelsetalet – antalet levande födda barn årligen per 1,000 invånare – har praktiskt taget under hela 1800-talet och ännu längre tillbaka hållit sig över 30 ända fram emot åttiotalet. Under åttiotalet börjar emellertid födelsetalet sakta falla: vid slutet av detta decennium rör det sig kring 28. Vid sekelskiftet är det nere vid 27, om ytterligare tio år 25. Omkring 1910 börjar födelsetalet falla allt hastigare; vid slutet av kriget är födelsetalet redan nere vid 20. Efter en hastig och besynnerlig stegring 1920–21 – avspeglande den exceptionella efterkrigsinflationen och fredsoptimismen – faller födelsetalet allt hastigare. 1928 når det ned till 16, 1931 är det under 15. År 1933 registrerades siffran 13,69.
Jämsides med födelsetalet har nu visserligen även det allmänna dödstalet fallit. Under hela första hälften av 1800-talet höll sig dödstalet nästan ständigt högt över 20. Ännu i början av åttiotalet översteg det 17, var emellertid redan före världskriget nere vid 14 och håller sig nu omkring 12. 1933 var dödstalet endast 11,22. Såsom en följd av i första hand nativitetsutvecklingen under denna tid ha vi just för närvarande medelåldrarna överrepresenterade inom befolkningen. I och för sig tenderar denna onormala åldersfördelning att hålla födelsetalet högre, än vad som svarar till den verkliga fruktsamhetsnedgången. Medan födelsetalet sjunkit blott något över 50 % från 1870-talet till 1931, har antalet barn inom äktenskapet i förhållande till 1,000 gifta kvinnor i åldern 15–45 år sjunkit med 70 %
