1925 års nettoreproduktionstal har beräknats till 985. 1928 var födelsetalet nere vid 16,05 och reproduktionstalet 876. Redan året därpå är reproduktionstalet nere vid 802. Det stiger år 1930 tillfälligt till 828 men sjunker 1931 till 777. 1933 redovisas ett födelsetal av endast 13,59; reproduktionstalet kan detta år beräknas ha kommit ner emot 725.
Detta tal skulle innebära, att för närvarande födas i Sverige endast något mer än 70 % av det antal barn, som skulle behöva födas för att på lång sikt befolkningsstocken skulle uppehållas utan ökning och utan minskning. Skulle fruktsamheten stanna vid denna gräns, skulle folkstocken sjunka till hälften av sin storlek på blott något mer än två generationer och till fjärdedelen på något mer än fyra generationer o. s. v. Om vi ändock samma år kunde redovisa en naturlig folkökning av 2,17 %, så var detta möjligt blott på grund av den ojämna åldersfördelningen. Denna, som i sin tur är en följd av i första hand just den sjunkande fruktsamheten, döljer under ett övergångsskede det faktum, att Sveriges befolkning nu ej längre på långa vägar uppehåller sig själv.
Den nuvarande långsamma befolkningsökningen måste därför mycket snart väntas komma att efterträdas av en kraftig folkminskning. Den ojämna åldersfördelningen måste då rentav komma att i stället tillfälligt överdriva denna minskning. Då nämligen de övertaliga åldersklasser, som nu äro medelålders, komma in i de högre åldersklasserna, ger detta – även vid oförändrad fruktsamhet i den då fåtaligare fruktsamma åldersgruppen e upphov till en tendens hos födelsetalet att ytterligare sjunka, medan dödstalet av samma anledning måste komma att stegras.[1]
Därvid har utgångspunkten tagits i ett antagande om
oförändrade fruktsamhets- och dödlighetsförhållanden. Den fråga,
- ↑ För en fullständigare redogörelse för här berörda befolkningsstatistiska förhållanden hänvisas till Pensionsförsäkringskommitténs utredningar samt till professor Sven Wicksells skrift "Ur befolkningsläran" (Stockholm 1931).
