Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
206
PRODUKTIONEN OCH FÖRDELNINGEN

smula misstänksam med hänsyn till att det ofta blott synes ha till uppgift att skyla en i övrigt negativ inställning till vår befolkningsfråga, kunna sådana försök till moralisk påverkan endast hälsas med glädje av dem som dela vår inställning till familjeproblemet, om dessa försök bara klart riktas mot rätt håll, d. v. s. mot det socialskikt som har en ekonomiskt mera bekymmersfri existens. Den reservationen bör likväl tillfogas, att all praktisk erfarenhet lär att sådan direkt moralisk påverkan blir ganska ineffektiv, såvida den inte tar sikte på just de unga och således får betyda en omriktning av uppfostran. De redan vuxna äro även moraliskt ofta "färdiga"; de äro i allmänhet icke möjliga att rättvrida. Vidare kan hela frågan – om man inskränker sig till att blott kräva en moralisk uppryckning – icke vara av större betydelse ur befolkningspolitisk synpunkt, eftersom dessa socialskikt äro så relativt fåtaliga.

För de breda lagren av vårt folk räcker det nämligen icke med en aldrig så förbättrad familjemoral. Det är icke med predikningar om förnöjsamhet man skall möta deras sociala problem. Med kännedom om de förhållanden som blottlades i sista kapitlet, borde det i och för sig förefalla mera besvärligt att bara moralisera. Vi föreställa oss visserligen inte att bönder, jordbruksarbetare, industriarbetare och lägre tjänstemän stå så särdeles mycket högre i fråga om samhälls- och familjemoral än över- och medelklassen. Men åtminstone dessa samhällsklassers motiv för barnbegränsningen äro sådana, att de icke utan vidare kunna karakteriseras såsom blott bristande moral. \i understryka. att ett normalt barnafödande i dessa folklager kommer i konflikt med familjernas elementära livsbehov, deras behov av en sund och rymlig bostad, en närande och tillräcklig föda, en ändamålsenlig hälsovård och uppfostran. Även om man ej skulle ställa sig förstående till föräldrarnas vägran att själva underkasta sig försakelser, måste man – synes det oss – erkänna deras omtänksamhet att icke utsätta barnen för så kvalitetsneddragande uppväxtbetingelser.