positiva eugenikens område är att framhålla, är därför tills vidare framför allt en negativ sats, en varning. Man får av skäl, som redan i andra kapitlet utvecklades, noga akta sig för det vanliga och synnerligen lättsinniga försöket att utan empiriskt stöd och på rent spekulativ bas anknyta rashygieniska rekommendationer till påstådda skillnader i ärftlighetshänseende mellan sociala grupper och speciellt samhällsklasser.
Bortser man nämligen från den bottensats av psykiskt undermåliga individer, vars fortplantning det är ett samhällsintresse att förebygga ur de synpunkter som nyss angivits, sakna vi helt och hållet tillförlitlig anledning att draga upp arvsbiologiska värdeskillnader mellan samhällsklasserna i vårt land. Från rasbiologisk synpunkt framstå de olika folkgrupperna – tills skäl givits för ett motsatt antagande – såsom ett likvärdigt arvsmaterial. Inskränkning eller eventuellt i framtiden utvidgning av fortplantningsmöjligheterna i rashygieniskt syfte måste ta sikte på de enstaka individerna och deras egenskaper. Ingen socialgrupp äger den enhetlighet, den biologiska över- eller undervärdighet, som man ibland i sitt folkförbättringsnit velat antaga.
Även efter införandet av steriliseringsförfarandet och till och med efter en i framtiden genomförd utvidgning av området för detta förfarande samt dess komplettering i de hänseenden som angivits, måste man således kanske under generationer räkna med en nära nog konstant proportion av imbecilla, moraliskt defekta eller i annat hänseende ärftligt svårt belastade individer i befolkningen. Ett stort antal av dessa individer måste hållas på anstalter. Även de övriga kräva mycket omfattande samhälleliga omsorger för att deras liv skall förflyta på ett för dem själva så lyckligt och för samhället så oskadligt sätt som möjligt. På motsvarande sätt ligger problemet för hela den mängd av individer, som utan ärftlig belastning blivit varaktigt arbetsoförmögna eller asociala. I detta hänseende återstår ännu mycket att göra. Samhällsvården både
