han söker efter de sociala orsakerna, strävar efter att förstå den företeelse, han ogillar, såsom en beståndsdel i hela den sociala utveckling, vari denna företeelse ingår. Socialpolitikern söker därefter och på denna kunskapsgrundval att finna ut de åtgärder, varigenom hela denna utveckling kan vridas rätt – i de hänseenden nämligen, som äro av betydelse för det han ogillar. Detta vetenskapliga tillvägagångssätt ställer alltså vissa krav på de moraliskt intresserade medborgarnas förmåga att tillägna sig socialkunskap och att följa ett ofta invecklat tankesammanhang. Det är ett rätt nedslående faktum, att en hel del av de personer i vårt land, som känna sig kallade och ofta ha till yrke att moralisera, blott synnerligen ofullkomligt förmått möta detta krav på sociala kunskaper och på förmåga att tänka kausalt i sociala frågor. Det är beklagligt icke minst ur deras egen synpunkt: de bli därigenom satta ur stånd att mera verksamt fullfölja sina med våra i hög grad sammanlöpande syftemål. Somliga av dessa personer se rentav i själva försöken att orsaksmässigt begripa sociala fenomen – även dem som äro av moralisk betydelse – en materialistisk brist på moralitet, ett "andelivets förnekande". I själva verket vittnar det dock blott om självbedräglig belåtenhet att stanna vid det ytliga och orkeslösa moraliserandet. Kanske gäller det alldeles särskilt inför de sociala problemen, att det icke kan vara fråga om en nödvändig motsättning mellan förstånd och känsla, fastän så ofta påstås, men väl mellan förstånd och känslosamhet.
Det bör emellertid här starkt understrykas, att på samma ytliga diskussionsplan stanna även de populära antimoralisterna. Sjukligt ressentimentsbundna och därför med ett egenartat destruktionspatos prisa de den moraliska upplösningen inom familjen såsom en frigörelse från gångna tiders socialmagiska fördomar och se ofta framtidsperspektivet i en fortsatt och alltmer fullständig "frigörelse" i meningen av en individualistisk anarki på sexuallivets område; ett tillstånd av
