mer eller mindre lyckligt anpassad till givna ekonomiska och sociala betingelser. Men å andra sidan måste man även söka frigöra sig från den alldeles motsatta uppfattning, som tar familjen såsom en gång för alla given, direkt grundad i människans natur. Det är. nu visserligen icke människorna, som förändra sig genom tiderna, men väl de av människorna skapade kulturbetingelserna. Det är även dem vi kunna verka på. Det människan skapat kan hon även i viss grad omskapa.
Från denna synpunkt ligger det tämligen uppenbart, hur felaktig den föreställningen är, som regelbundet moralisterna och oftast även antimoralisterna göra sig, då de tro att äktenskapets och familjens problem i första rummet ha sin upprinnelse i de enskilda människornas förändrade inställning – den "etiska" relationen mellan deras natur- och andesida, som teologerna brukat uttrycka saken – och först i andra rummet beror på den sociala institution som uppbygges genom dessa enskilda äktenskap och familjer. I verkligheten är tvärtom institutionen det socialt givna och föränderliga. Dess beskaffenhet betingar de enskilda människornas inställning. Moralen är väsentligen en funktion av institutionen och icke tvärtom. Och institutionen är i sin tur i huvudsak en funktion av den totala samhällsutvecklingen, vilken i sista hand framdrives av tekniken. Att denna i sin tur är en kulturföreteelse och ej en naturföreteelse vore egentligen överflödigt att påpeka, såvida ej en felföreställning om ett blint verkande mekaniskt förlopp annars så lätt trängde sig fram. I varje led av denna utveckling finns det utrymme för en avsiktlig anpassning. Anpassningen är det mänskliga handlandets domän.
Står man inför uppgiften att försöka genom praktiska åtgärder "lösa" problemet i meningen av en större social och personlig harmonis uppnående, är en sådan sociologiskt institutionell, vetenskaplig betraktelse av familjen mera pessimistisk än den moraliska – eller antimoraliska – i det den ej ger stöd åt den moraliserande illusionen, att man skulle på ett
