ändamålsenliga kooperativa barnavård vinner tillbörlig uppskattning och framför allt icke felaktigt anses underlägsen den privata tjänarevården.
Här är en allvarlig vädjan på sin plats till de personer, som helst skulle vilja se en motsatt utveckling – ett återförande av hustrur och mödrar till att vara hemmaförsörjda och helt hemmaarbetande. De personer, som se så på kvinnornas arbets- och försörjningsproblem, måste börja besinna sin plikt att ange de medel varigenom en dylik motsatt utveckling skulle kunna åvägabringas. De ställas därvid inför ett flertal problem, som likaledes skulle behöva lösas genom sociala reformer. Utvecklingen vänder nämligen icke blott därför att man till äventyrs önskar så.
Hur skall till en början med nuvarande utveckling av hushållstekniken ett fullt tillräckligt arbete i framtiden kunna beredas hustrun i hemmet utan att offra åt överflödsarbete och utan att man ger avkall både på den arbetsbesparande tekniken i hemarbetet självt och på dess delvisa ersättande med industriell produktion? Hur vill man vidare möta de ekonomiska motiv, som nu alltmera hålla kvar kvinnorna i yrkesarbete. även sedan de gift sig? Skall giftermålet innebära, att hustrun skall sluta sitt arbete, betyder det ju en i motsvarande grad större ekonomisk uppoffring: båda skola då därefter leva på den enes inkomst. Denna fråga blir särskilt viktig med hänsyn till de låga inkomster, som flertalet män efter vad vi visat få nöja sig med, och med hänsyn till den intensiva vilja att uppehålla och även stegra levnadsstandarden, som nu gör sig gällande i alla samhällslager. Genom att hålla de gifta kvinnorna från arbete kan man i alla händelser knappast stimulera männen till giftermål; och icke kvinnorna heller, eftersom giftermål då för dem skulle betyda sänkt standard, minskad ekonomisk självständighet och minskad trygghet för framtida försörjning.
Menar man åter att de skola bli hemmakvinnor först efter
