respekteras. Den blir liksom den förra en skugga av en lag, mogen att reformeras innan den blivit utfärdad.
Fosterfördrivningsparagrafen i strafflagen betecknar likaså ett i ögonen fallande exempel på en bristande anpassning mellan utvecklingen av faktiska sociala förhållanden och samhällets lagstiftning. I längden kan man naturligtvis inte låta fosterfördrivningarna pågå i väldig utsträckning och samtidigt enligt lagens bokstav hålla dem kriminaliserade. Att ha ett förbud, som egentligen bara hindrar de enda i abortoperationer sakkunniga, nämligen läkarna, att utföra dem; att låta en lagparagraf kvarstå, som endast användes för att statuera exempel någon gång då och då, när aborterna gå illa och leda till dödsfall, det är dock ett tillstånd, som icke är en rätts- och kulturstat värdigt.
Antingen skall lagen upprätthållas, men då skall den också med alla medel genomtvingas. Eller skall den avskaffas. I så fall skall fosterfördrivningen läggas under samhällelig kontroll. Eftersom lagen nu tycks ha förlorat fotfäste i det allmänna rättsmedvetandet, blir det andra alternativet det enda rimliga: lagen måste bort. Ingen har intresse i dess upprätthållande – annat än de ljusskygga individer, som profitera i dess skugga.
För närvarande befinna sig samhällets organ i en faktisk men föga smaklig hemlig komplott med fosterfördrivarna och deras klientel, en komplott mot sig själva. De utnyttja icke alla resurser att komma åt de kriminaliserade handlingarna: de blunda, men kunna eller vilja ibland inte blunda. Eller: somliga organ blunda och andra blunda inte. Detta är ett tillstånd av godtycke och rättslöshet, och det är inte att undra på om situationen vid varje process förnimmes pinsam.
Det är sant, att hela frågan om fosterfördrivningarna i hög grad vore förtjänt av ingående studier, och att man gärna vid sitt praktiska ståndpunktstagande skulle vilja ta hänsyn till sådana studiers resultat. Till en början skulle det vara av största intresse att ha en säkrare uppfattning om de kriminella
