näringsutrymmet i mänskliga samhällen en synnerligen relativ tenn, underkastad historisk förändring med den tekniska utvecklingen. Dess storlek beror vidare av hur samhället är organiserat i olika hänseenden; det kan med andra ord utvidgas och inskränkas även oberoende av produktionsteknikens höjd.
Och befolkningsutvecklingen beror under moderna förhållanden icke direkt av näringsutrymmet. Dödligheten påverkas bl. a. av hygienens utveckling. Men framför allt beror fruktsamheten alltmera på vad människor själva anse önskligt och är således principiellt icke en biologisk konstant som hos bananflugorna. Denna människornas egen viljeinställning till fortplantningen kan förvisso behandlas såsom ett vetenskapligt orsaksproblem, men detta problem är sociologiskt. De primärfaktorer, varav denna viljeinställning till fortplantningen beror, kunna teoretiskt icke på något fullständigt sätt representeras av "näringsutrymmet" (antaget därvid för resonemangets skull, att detta kunde bestämmas).
Pearls teori avböjes vanligen av alla vederhäftiga forskare men fick ett par år en viss publicitet på grund av sin snitsigt naturvetenskapliga uppläggning. Vår Ludvig Nordström råkade t. ex. att använda denna teori i sin bok om Stor–Norrland.
Befolkningsoptimum.
Ännu omöjligare än att finna en allmän befolkningslag ter det sig naturligtvis numera att vinna en enkel vetenskaplig formel för den "nationalekonomiskt riktiga" befolkningsutvecklingen. En del förkrigsekonomer försökte visserligen på grundvalen av John Stuart Mills antydningar bygga upp en teori om "befolkningsoptimum", som skulle ligga vid den befolkningsstorlek. vid vilken den genomsnittliga levnadsstandarden ställde sig högst. (Det finns också andra definitionsförslag med annan relation mellan befolkningsstorlek och levnadsstandard angiven såsom den optimala.) Denna teori spökar för övrigt ännu i det populärvetenskapliga författeriet, som ju av
