En dödfödd teorinaturliga skäl ofta kommer att servera förlegade
konserver. Men den teorien var dödfödd från början.
Själva föreställningen om ett "befolkningsoptimum" är – för att här bara snudda vid teoriens uppenbara svagheter – alltigenom oklar både med hänsyn till teoretiskt innehåll och politiska värdepremisser.[1] Den är till själva sin uppläggning statisk, och framtida förändringar i fråga om teknik m. m. kunna helt enkelt inte fogas in, fastän man ofta påstått det. Teorien är, allt detta oavsett, omöjlig att tillämpa på ett enstaka land (ty då vore väl optimum en handfull människor, som realiserade landets rörliga förmögenhet och sedan bosatte sig i en vacker gränstrakt och läte sig betjänas av utlänningar; antaget den fridsamma världspolitik m. m., som alltid antages i dessa liberalistiska teorem). Som internationell teori åter, satt i relation till "mänskligheten", blir den än mer dunkel. Och slutligen, bortsett från allt detta och mycket annat, så finns det ju inga möjligheter att räkna ut var detta optimum egentligen skulle ligga. Någon ledning för det praktiska bedömandet av en konkret situation ger teorien således inte alls. Den är en spekulativ skrivbordskonstruktion utan förbindelse med den sociala verkligheten.
Under hela föreställningen om ett befolkningsoptimum ligger ständigt den tanken, att den tekniska utvecklingens tempo i framtiden kan väntas bli allt långsammare. Hela 1800-talet igenom kan man, decennium för decennium, i den ekonomiska litteraturen finna uttalanden, att därefter inga vidare tekniska framsteg av större betydelse kunde göras. De "stora" naturvetenskapliga upptäckterna voro alltid redan gjorda. Hädanefter skulle det blott vara fråga om smärre "förbättringar", som icke i samma höga grad kunde vara produktivitetsstegrande. I huvudsak voro naturkrafterna tagna i anspråk. Det fanns blott en del spillvatten att ytterligare taga vara på.
- ↑ Se Vetenskap och politik, sid. 68 ff. och nedan sid. 113 ff.
