Denna föreställning om den tekniska utvecklingens avtagande tempo stämmer väl både med den liberala ekonomiens i huvudsak rent statiska karaktär och med dess alldeles överdrivna respekt för det privatkapitalistiska företagets utomordentliga effektivitet. Det hörde liksom inte till god ton att tänka sig omfattande förbättringar av produktionen möjliga. – I Amerika, där den industriella utvecklingen oavbrutet följde en ännu hetsigare takt, var emellertid denna statiskt pessimistiska grundsyn på den tekniska utvecklingen icke möjlig att vidmakthålla. Oavbrutet möta vi därför i amerikansk litteratur den alldeles motsatta tesen, nämligen att den tekniska utvecklingen måste väntas förlöpa i ständigt allt hastigare tempo.
William F. Ogburn, den kanske mest kände av Chicagosociologerna, har i sin bok "Social Change" (New York 1928) utbyggt denna uppfattning, som i hans sociologiska tankevärld är desto betydelsefullare, eftersom han – i tydligen omedveten likhet med Marx och i nära anslutning till Veblen – i tekniken ser den sociala utvecklingens viktigaste oberoende variabel och drivande kraft.
Ogburn pekar på det betydelsefulla förhållandet, att regelbundet uppfinningar och upptäckter så att säga ligga i luften och ofta göras ungefär samtidigt på flera håll.[1] De tekniska framstegen stå med andra ord i ett visst förhållande till samhällets hela samlade kapital av tekniskt vetande, och detta kapital växer oavbrutet med varje nytt framsteg. För personer sysselsatta med vetenskaplig forskning är denna tankegång i själva verket naturlig nog: varje gång ett vetenskapligt problem "löses", betyder det i själva verket närmast att ett otal nya problem ställas. Forskningsarbetet förgrenar sig ständigt. Ser
man då bakåt, skönjer man vissa upptäckter varifrån många
- ↑ Dorothy S. Thomas och Ogburn ha gjort upp en förteckning över betydelsefullare uppfinningar och upptäckter, som illustrerar denna sak. Se Ogburn and Thomas: "Are Inventions Inevitable?" Political Science Quarterly. Vol. XXXVII.
