tradition inom den befolkningsteoretiska diskussionen, som tar sig uttryck i att man talar om "motiv" till födelsebegränsningen. Vi äro fullt medvetna om att man därigenom blott når ned till ett relativt ytligt plan av människornas medvetna resonerande, deras "rationaliseringar" av sina handlingsimpulser, och att de psykologiska orsakerna icke fullständigt och icke riktigt kunna representeras på detta sätt. – "Motiven" äro nu ofullkomliga som vetenskapliga begrepp ej blott emedan de ofullständigt och oriktigt återge de psykologiska "orsakerna" utan även emedan de begreppsligt bli så vaga. Mellan olika "motiv" blir det aldrig fråga om en ren addition eller subtraktion; de täcka, korsa och smälta samman med varandra på ett mycket mera invecklat sätt. Framför allt finns det icke den motsättning mellan "ekonomiska motiv" – hänsyn till ett ökat barnantals verkningar på levnadsstandarden – och andra motiv – t. ex. de eventuella barnens uppväxtvillkor – som ofta i hastigheten antagits i den populära befolkningsdiskussionen. Då man där talar om de "psykologiska motiven" menar man tydligen motiv som icke ha ekonomiskt inslag; en sådan boskillnad kan man emellertid icke göra. Vad speciellt gäller det ekonomiska motivet är det invävt såsom en del av nästan alla de övriga motiven. En alldeles onödig oklarbet uppkommer genom att man ibland låter sin egen socialmoraliska inställning få bestämma själva motivens avgränsning. Då man t. ex. på hall där man politiskt icke vill godtaga de enskilda familjernas strävan att stegra sin levnadsstandard, invänder att en sådan strävan icke är ett "ekonomiskt motiv" utan blott utslag av "njutningslystnad och bekvämlighet", argumenterar man naturligtvis genom begreppsglidningar. För sådana oklarbeter måste läsaren söka värja sig. Ingen begär av honom att han skall tillbakahålla sin moraliska värdesättning av motiven, men han bör först söka bilda sig en uppfattning om de faktiska förhållandena och helst icke göra denna värdering
