sade hastigt:»— och en kvinna måste du ha till att baka och brygga svagölet åt dig och två din enda skjorta och mjölka — du får lega dig en ko eller par av den närmaste rike bonden —»
»Åh, Gud vare tack, att jag hör dig le litet igen», sade Erlend och lyfte upp henne, så hon låg över hans armar som ett barn.
Under de sex nätter som gingo, innan Åsmund Björgulfson kom hem, var Erlend på loftet hos Kristin varje kväll.
Sista natten tycktes han lika olycklig som hon; han sade många gånger, att de skulle icke vara skilda åt en dag längre än nödigt var. Till slut sade han mycket lågmält:
»Skulle nu så illa hända, att jag icke kan komma tillbaka hit till Oslo före vintern — och det blir så att du tarvar vänhjälp — då kan du tryggt vända dig till Sira Jon här i Gerdarud, vi äro vänner alltifrån barnaåren, och på Munan Bårdson kan du också lita tryggt.»
Kristin kunde endast nicka. Hon förstod att han talade om detsamma som hon tänkt på varendaste dag, men Erlend nämnde det icke vidare. Så teg även hon och ville ej visa hur ängslig hon var.
De andra gångerna hade han gått ifrån henne, när det lidit framåt natten, men denna sista kväll bad han så innerligt att han skulle få lägga sig och sova hos henne en stund. Kristin var rädd för det, men Erlend sade stolt: »Du kan väl förstå att blir jag funnen här i buren din, så kan jag nog giva besked —.» Hon ville nu så gärna behålla honom hos sig litet ännu, och hon hade ej kraft att neka honom något.
Men hon ängslades för att de skulle sova för länge. Så satt hon större delen av natten lutad mot huvudgärden, blundade litet emellanåt, visste ej alltid själv när han smekte henne och när hon bara drömt det. Hon höll sin ena hand på hans bröst, där hon kände hans hjärta klappa, och hade ansiktet vänt mot fönstret för att se efter gryningsljuset utifrån.
Till sist måste hon väcka honom. Hon kastade några plagg på sig och gick med honom ut på svalen — han steg över räcket på den sidan av buren som stötte intill ett annat hus. Så var han borta runt hörnet. Kristin gick in och kröp i säng igen; nu gav hon helt vika för sin sorg och grät för första gången sedan hon blivit Erlends egendom.
V
I Nonneseter gingo dagarna som förut. Kristin färdades mellan sömnhuset och kyrkan, vävstugan, bokhallen och refektoriet. Nunnorna och klosterfolket skördade i örtagården och fruktträdgården, höstens Korsmässa kom med processionen, så blev det fasta före Mikelsmässan —. Kristin undrade över att ingen tycktes märka något på henne. Men hon hade alltid varit ganska stilla ute bland
112