främmande, och Ingeborg Filippusdotter, som var hennes sidokamrat dag och natt, skötte nog talandet för dem bägge.
Så märkte ingen att hon var borta med alla sina tankar från allt omkring sig. Erlends frilla — hon sade för sig själv att hon var Erlends frilla. Det var som hon skulle ha drömt det nu — Margretmässaftonen, den stunden i ladan, nätterna i loftburen på Skog — antingen hade hon drömt det, eller också drömde hon detta som nu var. Men en dag måste hon vakna, en dag skulle det bli uppenbart. Icke ett ögonblick tänkte hon annat än att hon nu gick med Erlends barn —
Men vad som skulle ske med henne, när detta kom i dagen, kunde hon ej riktigt tänka sig. Om hon blev insatt i mörkstugen eller hemskickad —. Längst borta skymtade hon bleka bilder av fadern och modern —. Så slöt hon ögonen, svindlande och sjuk, böjde sig under det tänkta ovädret och försökte härda sig till att bära det onda, som hon dock trodde måste sluta med att hon av ovädersskurarna drevs in i Erlends armar för alltid — den enda plats där hon nu tyckte hon hörde hemma.
Så var det i denna spänning lika mycket av förväntan som av skräck, sötma likafullt som kval. Hon var olycklig — men hon kände sin kärlek till Erlend som en planta som rotfästs inom henne — och den blommade upp nyare och rikare för var dag, trots olyckan. Sista natten, då han sov hos henne, hade hon anat som en fin och flyktig ljuvhet, att det väntade henne en lycka och glädje i hans famn som hon ännu icke kände — nu bävade hon vid minnet därav; det kändes som heta, kryddade fläktar från solbadade örtagårdar. Risunge — det ordet Inga slängt till henne — hon tog liksom emot det och tryckte det i sin famn. Risunge, det var ett barn som avlats lönnligt i skog och hage. Hon kände solskenet och doften av granarna över skogsmarken. Varje ny skälvande oro, varje hastigt pulsslag hon kände i sin kropp, tog hon för att vara fostret, som påminde henne om att hon nu trätt in på en ny väg — och blev den aldrig så tung att tillryggalägga, så var hon viss på att den dock till sist måste föra henne till Erlend.
Hon satt mellan Ingeborg och syster Astrid och sömmade på den stora bonaden med riddersmän och fåglar under lövverk. Under den föreställde hon sig att hon rymde, när den dag kom då det ej längre kunde döljas. Hon gick landsvägen fram, klädd som en fattig kvinna; allt vad hon ägde i guld och silver bar hon i ett knyte i handen. Hon köpte sig tak över huvudet på en gård någonstädes i en avlägsen bygd — hon gick som tjänstekvinna, bar vattenoket på nacken, arbetade i ladugården, bakade och tvättade och fick skällsord, för att hon icke ville säga vem som var barnets far. Så kom Erlend och fann henne —.
Ibland tänkte hon sig att han kom för sent. Hon låg snövit och fager i den fattiga bondsängen. Erlend lutade sig in under dörr-
