karmen; han hade den sida, svarta kappan han brukat ha över sig, när han kom till henne om nätterna på Skog. Bondkvinnan ledde honom dit fram där hon låg, han sjönk ned och tog hennes kalla händer, hans ögon voro bedrövade till döds — »ligger du här, du min endaste fröjd?» Nedböjd av sorg gick han ut med sin späda son tryckt till sitt bröst, dold inom kappans veck — nej, hon trodde ändå inte att det skulle gå så, hon ville icke dö, och Erlend skulle ej få en slik sorg. Men hon var så nedstämd — då kändes det skönt att tänka så.
Ett ögonblick stod det isande klart för henne: barnet, det var icke något hon tänkte sig, det var det ofrånkomliga; hon måste en dag svara för vad hon hade gjort — och hon tyckte hennes hjärta stannade av skräck.
Men sedan någon tid gått, begrep hon att det var nog inte så
visst i alla fall att hon gick med barn. Hon förstod ej själv att hon
icke blev glad — det var som om hon legat och gråtit under ett
varmt täcke; nu skulle hon stiga upp i kölden. Det gick en månad
till och så två; nu var hon säker på sin sak, denna olyckan hade
hon sluppit — frysande och tom, kände hon att hon var mera
olycklig nu, i hennes hjärta spirade en viss bitterhet mot Erlend.
Advent tillstundade, och hon hade ingenting hört från eller om
honom, hon visste icke var han var.
Och nu tyckte hon att denna ängslan och ovisshet kunde hon ej uthärda — det var som om ett band mellan dem slitits; nu var hon rädd på allvar — det kunde ha hänt något, så att hon aldrig fick se honom mer. Allt som hon förr varit bunden vid, var hon skild från — och det var så skört, det band som var mellan dem nu. Hon tänkte icke att harr kunde vilja svika henne — men det var så mycket som kunde ske — Hon förstod ej hur hon längre skulle orka med denna väntetidens osäkerhet och pina dag efter dag.
Ibland tänkte hon på föräldrarna och systrarna — längtade efter dem, men som efter något hon mist för alltid.
Och ibland, i kyrkan eller annars också, kunde hon känna en häftig längtan efter att vara med i detta människornas samfund inför Gud. Det hade alltid varit en del av hennes liv; nu stod hon utanför med sin obiktade synd.
Hon sade till sig själv att denna skilsmässa från hemmet och ätten och kristendomen skulle ju endast vara till en tid. Men Erlend måste leda henne tillbaka till det vid sin hand. När hennes far samtyckt till hennes och Erlends kärlek, kunde hon gå till honom som förr; när hon och Erlend voro gifta, kunde de skriftas och böta för sin synd.
Hon började söka efter vittnesbörd om att andra människor icke voro syndfria, de heller. Hon lyssnade mera till skvaller, och hon lade märke till alla de småsaker omkring henne som tydde på att
114
