egen skuld som hans att de syndat samfällt mot fastebudet. Men påskhögtiden ville hon de skulle hålla i helgd. Fast det var ju svårt att inte få träffa honom. Kanske måste han resa mycket snart — han hade ej sagt något därom, men hon visste att nu låg kungen för döden, och kanske kunde det medföra någon förändring i Erlends ställning, tänkte hon.
Så stodo sakerna för henne, när hon en av de första dagarna efter
påsk fick bud att gå ned i samtalsrummet till sin fästman.
Strax han kom emot henne och räckte fram sin hand, förstod hon att något var på färde — han såg ej ut som han brukade; de små grå ögonen logo icke, de voro ej med i hans leende. Och Kristin kunde ej hjälpa att hon såg det klädde honom att vara något mindre skrattlysten. Han tog sig också bra ut i ett slags resdräkt — en blå, åtsittande och sid ytterklädnad, som män kallade »kothardi», en brun axelkrage med hätta, som han nu kastat bakåt, hans ljusbruna hår lockade sig starkt i den fuktiga luften.
De sutto och talade en stund. Simon hade varit på Formo och då nästan dagligen varit över till Jörundgård. De mådde gott där, Ulvhild var så frisk som man kunde våga hoppas; Ramborg var hemma nu, hon var vacker och livlig.
»Det året du skulle vara här i Nonneseter är tilländalupet i dessa dagar», sade Simon. »De ha nog börjat göra sig redo till fästeöl för dig och mig där hemma hos er.»
Kristin sade ingenting. Då fortsatte Simon:
»Jag sade till Lavrans, att jag skulle rida hit till Oslo och tala med dig om detta.»
Kristin såg ned och fick sakta fram:
»Det är nu så, Simon, att jag ville gärna tala med dig i enrum om denna sak.»
»Jag har tänkt själv att vi måste det», svarade Simon Andresson. »Jag ville just be dig spörja fru Groa om vi finge gå ut litet i örtagården tillsammans —»
Kristin reste sig hastigt, hon gled ljudlöst ut ur rummet. Strax därpå återkom hon, åtföljd av en av nunnorna med en nyckel.
Det var en dörr från samtalsrummet ut till örtagården, som låg bakom klostrets västligaste byggnader. Nunnan låste upp, och de trädde ut i en dimma så tät att de endast kunde se några få steg framåt mellan träden. De närmaste stammarna voro kolsvarta; vätan pärlade på varje kvist och gren. Där låg litet ny snö och smälte inne på den våta mullen, men under buskarna hade några små vita och gula liljeväxter redan gått i blom, och det doftade friskt och kyligt från violplantorna.
Simon förde henne till närmaste bänk. Han satt litet framåtlutad, med armbågarna stödda mot knäna. Så såg han upp på henne med ett underligt litet leende:
