grät hon så lätt som daggen droppar av de unga videbuskarna vid bäcken. Hon var så mild och mjuk, Kristin, när hon var bland dem som hon trodde ville henne väl. Sedan måste hon lära sig att bli hårdare — och oftast var det väl jag som vållade det.»
»Gunhild och Frida säger att hela tiden vår yngste bror levde», berättade Lavrans, »så grät hon var dag och var stund då hon trodde ingen såg det.»
»Gud hjälpe mig», sade Erlend sakta. »Jag har varit en ovis man.»
De redo i dalbottnen och hade det kalla draget från älven i ryggen. Erlend skyddade gossen med sin kappa, så gott han kunde. Lavrans kände sig slö och höll på att slumra av — han märkte att det luktade av fadern som av en fattigman. Dunkelt mindes han från sin tidiga barndom, medan de voro på Husaby, när fadern kom från badstugan om lördagarna, då hade han några små kulor som han höll i händerna. De luktade så gott, och den fina, söta doften satt kvar i hans händer och i hans kläder hela helgen.
Erlend red jämnt och raskt; här nere på moarna var det alldeles mörkt. Utan att tänka på det visste han varje stund var han var — han kände den växlande tonen från Lågen, där den gick med starkt strömdrag på grund botten eller där den kastade sig utför stup. Det bar över flatberg, där gnistorna röko under hästhovarna. Svarten flyttade fötterna säkert och lätt mellan vridna fururötter där stigen ledde genom tjocka skogen, det gurglade och slafsade, när ritten gick över små gröna slätter, som en rännil från berget silade sig fram igenom. I dagbräckningen skulle han vara hemma — och det vore just lämpligt —.
— Hela tiden mindes han nog den fjärran frostblå natt då han kört en släde ned genom denna dal — Björn Gunnarsson satt bakom och höll en död kvinna i sina armar. Men minnet var blekt och avlägset, och fjärran overkligt var allt det som barnet omtalat — det som skulle ha hänt nere i bygden och de vansinniga ryktena om Kristin —. Han kunde liksom icke få det i sitt huvud. När han kom fram, blev det väl tid att tänka på vad han skulle göra. Verkligt var ingenting utom spänningen och ångesten — nu skulle han snart möta Kristin.
Han hade väntat och väntat så på henne. Och aldrig hade han tvivlat på att till slut kom hon nog. Ända tills han fick veta vilket namn hon givit barnet —.
I gryningen gick folk, som varit och hört en av
Hamarprästerna läsa tidig mässa, från kyrkan. De som kommo ut först sågo
Erlend Nikulausson rida förbi mot hemmet och sade det till andra.
Det blev någon oro och mycket prat; folk drog sig nedåt och stod
i klungor, där vägen till Jörundgård tog av från allmänna
landsvägen.
