långt fram på morgonen men hänga länge över bordet om aftonen och föra onyttigt tal — fast du ser mig icke ut att vara slik. Men du kan nu lära mycket under detta år, som kan lända dig till välfärd både här och i den andra världen.»
Kristin neg och kysste hennes hand. Därefter bjöd fru Groa flickan följa med en övermåttan tjock gammal nunna, som hon kallade syster Potentia, till nunnornas refektorium. Männen och fru Gyrid inbjöd hon att äta med henne i ett annat rum.
Refektoriet var ett vackert rum. Det hade stenlagt golv och spetsbågade fönster med glasrutor i. Där var en dörröppning in till ett annat rum, där Kristin kunde se att det också måste finnas fönster med glas, ty solen sken in.
Systrarna sutto redan till bords och väntade på maten — de äldre nunnorna på en med hyenden försedd stenbänk intill fönsterväggen; de yngre systrarna och de barhuvade mörna i ljusa vadmalsdräkter sutto på en träbänk på andra sidan bordet. I sidorummet var också ett bord dukat, det var för de förnämligare av »proventsfolket» — klostrets lekmannapensionärer eller födorådstagare — och lektjänarna; det fanns några få gamla män bland dem. Dessa människor buro icke klosterdräkt men voro dock mörkt och ärbart klädda.
Syster Potentia anvisade Kristin plats på ytterbänken, men gick själv fram och ställde sig nära abbedissans högsäte vid bordsändan — det stod tomt i dag.
Alla reste sig i detta rum och i sidorummet, medan systrarna läste bordsbönen. Därefter gick en ung, fager nunna fram och steg upp i en föreläsarstol, som var ställd i dörröppningen mellan de två salarna. Och medan leksystrarna här inne och två av de yngsta nunnorna i det andra rummet buro in mat och dryck, läste nunnan med hög och vacker röst, och utan att göra uppehåll eller staka sig på ett ord, berättelsen om Sankta Teodora och Sankt Didymus.
Från första stunden tänkte Kristin mest på att visa fagert bordsskick, ty hon såg att alla systrarna och ungmörna förde sig så fint och åto så höviskt, som de skulle varit vid det präktigaste gästabud. Där var överflöd på den bästa mat och dryck, men alla togo för sig med måtta och stucko endast yttersta fingerspetsarna ned i faten; ingen spillde av spadet, vare sig på duken eller sina kläder, och alla skuro köttet så smått att de icke sölade sig om munnen och åto så försiktigt att icke ett ljud hördes.
Kristin svettades av ängslan för att hon icke skulle lyckas te sig lika hövisk som de andra; hon kände sig också illa till mods i sin brokiga dräkt bland alla de svarta och vita kvinnorna — hon inbillade sig att alla sågo på henne. Så — när hon skulle äta ett stycke fet fårbringa, och höll det med två fingrar i benet, medan hon skar av det med högra handen och hade uppmärksamheten fäst på att föra kniven lätt och fint, så gled det hela undan för henne; brödkakan
