md köttet spratt in på duken, men kniven föll klingande på stengolvet.
Det hördes så tydligt i det tysta rummet. Kristin blev röd som blod och ville böja sig efter kniven, men en leksyster med sandaler kom ljudlöst och samlade hop sakerna åt henne. Men Kristin orkade inte äta mer. Hon kände också att hon hade skurit sig i ett finger, och hon var rädd för att det skulle komma blod på duken, därför satt hon med handen insvept i en flik av sin klänning och tänkte på att hon nu hade fläckat ned den vackra ljusblå dräkten hon fått till Oslofärden — och hon tordes ej lyfta ögonen från knät.
Om en stund började hon lyssna mera till vad nunnan läste: När hövdingen icke kunde rubba mön Teodoras ståndaktighet — hon ville varken offra åt avgudarna eller låta sig bortgiftas — bjöd han att hon skulle föras till ett skökohus. Likväl förmanade han henne på vägen att minnas sin friborna släkt och sina hederliga föräldrar, vilka det nu skulle tillfogas en evinnerlig nesa, och han utlovade att hon skulle få leva i fred och förbliva mö om hon ville gå i tjänst hos en hednisk dis, som de kallade Diana.
Teodora svarade orädd: »Kyskhet är såsom en lampa, men kärleken till Gud är lågan — skulle jag tjäna den djävulska kvinna vilken I kallen Diana, då vore min kyskhet icke mera värd än en rostig lampa utan eld eller olja. Du kallar mig friboren, men vi äro alla födda trälar, emedan våra första föräldrar sålde sig åt djävulen; Kristus har friköpt mig, och jag är skyldig att tjäna honom, så att jag icke kan gifta mig med någon av hans ovänner. Han skall värja sin duva, men om han vill tillstädja att I bryten ned min lekamen, som är hans helga andes tempel, då skall det icke räknas mig till skam, så länge jag icke samtycker till att förråda hans egendom och lämna den i fiendehand.»
Kristin började få hjärtklappning, emedan detta på sätt och vis påminde henne om mötet med Bentein — det slog henne att detta kanske var hennes synd: hon hade icke ett ögonblick tänkt på Gud eller bett om hans hjälp. Och nu läste syster Cecilia vidare om Sankt Didymus. Han var en kristen riddare, men hittills hade han hemlighållit sin kristendom för alla utom några få vänner. Nu gick han till det hus i vilket mön var, han gav penningar till kvinnan som ägde huset, och han fick då gå först in till Teodora. Hon flydde bort i en vrå som en skrämd hare, men Didymus hälsade henne som sin syster och sin Herres brud och sade att han var kommen för att rädda henne. Så talade han med henne en stund, sägande: bör icke brodern våga livet för sin systers heder? Och till slut gjorde hon som han bjöd henne, bytte kläder med honom, lät sig spännas i Didymus’ brynja; han drog ned hatten över hennes ögon och slog upp kappan kring hennes haka och bad henne gå ut med anletet dolt, likt en yngling som blyges över att hava varit på ett slikt ställe.
80
