Rydqvist Svenska Språkets Lagar I xxix noten (Sthm 1850) omnämner, att det andra bladet af samma handskrift kort tid förut funnits, detta i en räkenskapsbok från Telemarken för 1637. Om handskriftens ålder yttrar sig Rydqvist icke. På grund af det ags. f samt språkformer, som öfverensstämma med norskan och isländskan, förmodar han att den codex, af hvilken dessa blad utgöra lämningar varit skrifven af en isländare eller norrman.
Schlyter ger i Sveriges Gamla Lagar VII, 379 en kort resumé af sina uttalanden i Frey och omnämner det andra bladet. I samma arbete XI, xcii framställer han olikheterna mellan läs- arterna i detta och hufvudcodex.
Klemming har i Småstycken på fornsvenska s. 99 ff. under rubriken Fragment af äldre Vestgötalagen utgifvit vår text i dess helhet jämte paralleltext ur hufvudhandskriften. Aftrycket innehåller icke få felaktigheter, äfven betydelsefullare. Så t. ex läser Klemming fierða för fiorða, varða för verða, hemfold för hemvld o. s. v. I en efterskrift anger han fyndomständigheterna, fragmentens utseende och märkligaste palæografiska egenheter m. m. I likhet med Schlyter förklarar han dem härstamma från slutet af 1200- eller början af 1300-talet. — Bladen öfverlämnades som gåfva till Kongl. Biblioteket 1862.
L. Fr. Leffler slutligen har i K. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademiens Månadsblad 1879 s. 124 haft anledning att sysselsätta sig med vår handskrift, i det att han förmodat att originalhandskriften till det stadgande, som återfinnes i Olavus Petri Svenska Krönika och i 1607 års upplaga af Upplandslagen och är kändt under namn af Hednalagen, varit identisk med den handskrift, hvaraf de båda duodesbladen utgjort delar. Leffler anser, att då norska språkformer uppträda blandade med de svenska, handskriften antingen varit skrifven i Norge — hvilket dock förefaller honom mindre sannolikt — eller i Sverige af en norsk skrifvare. »Möjligt vore att den kunde ha tillkommit någonstädes i Vestergötlands gränstrakter mot Bohuslän eller på Dalslands gräns mot Norge». S. 135 yttrar
