Leffler sig om fragmentens ålder. Munchs åldersbestämning grundade sig hufvudsakligen på att han trodde sig finna urgamla svenska former som eljest ej i svänsk skrift förekomnma. Dessa äro emellertid norska. Mot en allt för hög ålder tala flere ungdomliga former som varða för værða, þen(n) för þan, þet för þat. Han tillägger: »Ett slutligt afgörande af frägan om åldern af handskriften till äldre VGL.-fragm. synes kunna vinnas endast på det sätt, att man, sedan antagandet om en norsk skrifvare blifvit erkändt vara oundvikligt, anställer en jämförelse med norska handskrifter från de senast nämnda tidpunkterna och ej med svänska handskrifter från denna tid.» Lefflers hänvisning till en jämförelse med norska handskrifter från 1200-talet är ett ord i sinom tid. Dock bör ej heller en jämförelse med de samtidiga svänska — pergamentbrefven — försummas. De norska handskrifterna kunna gifva viktiga upplysningar äfven utan att fragmentens skrifvare varit norrman. En undersökning af vårt älsta nationella latinalfabet ger nämligen vid handen, att detta är starkt tillsatt med anglosaxiska ingredienser, om det icke uteslutande kommit från England; i det senare fallet dock naturligen i samband med den s. k. karolingiska minuskeln. Och åtskilliga skrifttecken visa, att Norge härvidlag spelat rollen af förmedlare.
Men icke blott en granskning af 1200-talets teckenformer i Norge och Västergötland är behöflig, utan ock af språket i sistnämnda »land», såvidt vi kunna sluta oss till dess egenheter under tidigare skeden af 1200-talet än det, hvarifrån våra hittills som de älsta ansedda urkunder härstamma.
Handskriften.
Innan jag öfvergår till undersökningen af handskriftens ställning inom vår älsta literatur på modersmålet, skall jag egna den själf en granskning.
Fragmentet består af två blad i duodesformat. Hörnsnibbarne äro afklippta, hvilket väl skett då bladen lössletos ur handskriften och insattes i räkenskapshäftenas rygg.
Det första bladet — ordningen bestämd af innehållet —
