- Bl. 2 v. rad 6 har Fr. heímgierþ, B 59 och y. Vgl. hemg(i)a’f.
- Bl. 2 v. rad 9 har køpa skal til taka. Tua aꝼ þeſſ henꝺi er iorð ſell vmꝼa’rðr (!) varða Tua aꝼ hinſ henꝺi a’r (här bör suppleras køper i likhet med y. Vgl. eller ock kan man fatta a’r som relativadverb, representerande subjektet till varða. I hvarje fall synes man böra mellan varða och Tua insätta oc han så som B 59 har) va’rði · varða · B 59 utelämnar felaktigt tua efter taka och i rad 11 hinſ mellan af och ha’ndi.
Ehuru sålunda, om man undantar felskrifningar och öfverhoppningar, de båda texterna i Fr. och B 59 nära öfverensstämma med hvarandra, finna vi dock, att i en punkt olikheten är mera djupgående. Det är Fr.’s bestämmelse om att en fader själf skall å tinget adoptera sitt barn för att arfsrätt skall grundläggas, hvilken bestämmelse med öfriga källorna sakna. Här ha vi säkerligen att göra med en ålderdomlighet i rättsbruk som sedan afskaffats.
Då Fr. och B 59 äro handskrifter af samma redaktion, skulle man vänta, att de i ordval och vändningar bättre kongruerade sinsemellan än med y. Vgl. Fragmentet företer dock en rad öfverensstämmelser med sistnämda källa, som äro lika många afvikelser från B 59:
- Fr. toꝼt garðr, y. Vgl. tompgarþer: B 59 toptergarþaʀ.
- Fr. ꝼirir þeim gøra er hanꝺa mælli haua, y. Vgl. firi þem ær hanðæ mellum hauer: B 59 firi · þem gøræ ar han haver handama’llı.
- Fr. har bl. 2 r. rad 6 aðrum, y. Vgl. adrum: B 59 manni.
- Fr. har bl. 2 r. rad 8 annat tveggia, y. Vgl. annattingiæ: B 59 hua’rtti.
- Fr. har bl. 2 v. rad 4 Hær byriaz iarðar bolcr, y. Vgl. Hær byriæs iorþæ balkær: B 59 Iorðþaꝛ bolka’ʀ.
Dessa och liknande, visserligen icke alltför bevisande likheter tala dock för att y. Vgl. omredigerats på grundvalen af en text af ä. Vgl., som stod Fr. närmare än den stod B 59.
