fragmentet, där den dock isynnerhet å dess sista blad är i färd med att utbytas mot f: å första bladet förekommer ꝼ 7 gånger, F 1 gång (majuskel); å andra bladet förekommer ꝼ 19 gånger och f 11 gånger, däraf 3 gånger som majuskel. Hos cod. B 59's olika händer möter däremot ꝼ aldrig. Af detta kan man med sannolikhet sluta, att fragmentet är äldre än den älsta handen i B. 59.
En vanskligare fråga att besvara är, huru mycket äldre det är. Får man döma af a-typens form, skulle jag vara benägen att förlägga fragmentet till tiden c:a 1250. Vid denna tid äro nämligen a-typer med mycket kort öfverdel - af samma gestalt alltså som i fragmentet ofta förekomma - vanliga t. ex. S. D. I nr 317 a och nr 314. Emellertid ser jag intet som hindrar oss att förlägga handskriften till ett ännu tidigare skede.
Jag går nu öfver till behandlingen af den språkliga sidan
af spörsmålet. Man har som bekant äfven i språkliga former
funnit argument för hypotesen om en norsk skrifvare. Vi skola
finna, att det är så långt ifrån, att något här talar emot de
slutsatser, hvartill jag ofvan kommit, att tvärt om en rad fakta
direkt stöder dem.
- Svarabhakti-vokal är i fragmentet aldrig utsatt: sialfr, haldr, tacr, bolcr äro fullt regelbundna skrifningar. I uttalet torde dock icke r̥ hållits i sär från r föregånget af verklig vokal: costr (= koster), æftr (?) = æftir och dottr = dottor. Saknaden af utskrifven svarabhakti-vokal är icke alldeles sällsynt i den litterära fornsvenskan, äfven om den ingenstädes — undantagandes i gutniskan är konsekvent, Noreen Aschw. Gr. § 160 a. 3. Mycket vanlig är den i Ängsöcodex af Upplandslagen. I tolfhundratalets västgötska saknas svarabhaktivokal å den runskrifna Salebyklockan af 1228: uintr och i latinska diplom såsom SD I nr 240 af 1225: cleuakalfr (ett tillnamn), mundr (d:o); oriktigt utelämnad i rams-hamr (för hamar) SD I nr 855 från 1258—82.
- Diftongen ei bevarad. Så i þeir, einca 2 ggr, eið, þeim 2 ggr, ein, heimgierþ. Däremot e i mera, en (dock möjligen = æn[n]), hem, ætleðr, ætleðe, hemfvld. De samnord. diftonger, som i fornsvänska skriftspråket sammanfalla till ø, äro däremot alltid kontraherade: ørom, øra, anøð, køp, køpa, ƙøning; løsa.
