Den här sidan har korrekturlästs
41
vår älsta handskrift på fornsvänska
- Att ei i fsv. text är bevaradt, är en företeelse, som emellertid icke endast uppträder i vårt fragment. Noreen, Aschw. Gr. § 124, 2 păpekar, att i de älsta fornsvenska handskrifterna den arkaiska skrifningen ei ey æi här och där förekommer, särskildt i VGL. I och Söderm. L., där den icke är så sällsynt vid sidan af det normala ē. I Västergötland ha vi dock säkra exempel på kontraktion i runinskrifter redan före år 1000. Säkerligen är det därför endast fråga om en skrifsed när vi SD I nr 385 från 1250 träffa guthheym för det eljest brukliga guthem. På samma sätt böra säkerligen diftongiska former äfven eljest betraktas och jag ser i dem rester af de norvagiserande skrifvanor, som i ålsta tid var en naturlig följd däraf, att Norge varit förmedlare af den anglosaxiska skriftens införande i Sverige (närmast Västergötland). De bära sälunda icke vittnesbörd om, att skrifvaren af vårt fragment varit norrman eller stått i någon närmare för- bindelse med Norge.
- Medio-passivum på -z: tapaz, byriaz. I denna punkt öfverensstämmer fragmentets språkbruk med samtida fornnorska. Dock träffas -z som mediopassiv ändelse äfven i ä. Vgl. t. ex. bediz p. 3, illiz p. 42 f. (flere gånger). Den normala ändelsen i ä. VGL är dock -s, och -z uppträder äfven eljest i ändelser för väntadt s t. ex. rikiz. Är -z som allmän ändelse i passivum i 1200-talets fornnorska att förklara genom analogiskt öfverförande till -s(k)-formerna från sådana, där -z(k) var ljudlagsenligt (Noreen Aisl. Gr.3 § 534, 2), så är det mycket möjligt, att samma förändring inträdt äfven i den med fornnorskan nära befryndade fornvästgötskan. Detta z har sedermera genom assimilation blifvit s(s): Noreen Aschw. Gr. § 290, 2. Kock Sv. Ljudlära s. 439 uppställer som en möjlighet, att passivmärket -s(s) i äldre Västgl. återgår på ett ursprungligare z (= ts). Då i fragmentet z för öfrigt ingenstädes användes utan att det kan historiskt härledas ur dental + s (således aldrig representerar gammalt ss), kunna vi i formerna tapaz och byriaz kanske ha att se det af Kock for fornsvänskan alternativt supponerade äldre stadiet.
- Växlande brytningsdiftong i iorð : iarðar. Den senare formen förekommer två gånger. Denna växling finns som bekant ej mer kvar ens i äldre Vgl. Men att den en gång funnits äfven i östnordiskan kan icke numera betviflas, se t. ex.
K. Hum. Vet. Samf. i Uppsala. IX. 3.3
