Den här sidan har korrekturlästs
42
otto von friesen
- Noreen, Aschw. Gram. § 77. Visserligen har Leffler, Vitterhets-, Historie- och Antikvit.-Akad. Månadsbl. 1879, s. 127, framhållit, att iorþar möter redan på Aakirkebydopfunten, som förskrifver sig från kanske förra delen af 1100-talets senare hälft, Ambrosiani Till Oscar Montelius s. 37 ff. Den sistnämda urkunden får dock icke anses ha någon betydelse för vår föreställning om språkförhållandena i ifrågavarande afseende i Västergötland under 1200-talet. Västergötland uppvisar ju under forntiden i mångt och mycket egendomliga öfverensstämmelser med norskan och då norskan ännu i literär tid har flexionen iorð : iarðar i fullt lif, har man nära nog af geografiska skäl rätt att förmoda, att samma flexion som en gång funnits också länge har kvarlefvat i Västergötland. Denna förmodan får ett afsevärdt stöd i denominativa verbet iarþa som förekommer hos Lydekinus och sammansättningen iarþeghændi ä. VGL KirkiuB. 10 och IorþærB. 15: 1, hvilken form snart måste remplaceras af iorþeghændi, då den ej mer hade böjningen iorð : iarðar att stödja sig på. Denna utveckling är redan påbörjad i ä. Vgl., där jämte den äldre formen också iorþeghændi träffas, och sistnämda form är, så vidt jag kunnat finna, enarådande i de senare Västgötaurkunderna. Jfr Noreen, Aschw. Gr. § 408, 1. Om Hednalagens iardu nedan!
- nvma 2 ggr : nvm 1 g. Den förra formen har identifierats med fno. nema och träffas icke f. ö. i fornsvänskan. Till förklaring af dessa former må här göras några anmärkningar. Kock har i Bidrag till svensk Etymologi s. 16 f., Svensk Akcent II, 335 ff. och Arkiv f. nord. filol. III, 152 ff. härledt formen fsv., fda. num ur *nem och fsv., fda. um < *em, belagdt i fda. em, æm, som förekommer två eller tre gånger, och fno. em, som af Hertzberg, Glossarium, anföres från äldre Frostatingslagen I, 1. De öfriga exemplen på öfvergången, som Kock anför, äro: isl. sem—fsv. sum, fsv. þem—þom samt de talrika ortnamnen på -(h)em, som i yngre tid uppträda med ändelsen -um. Man synes böra uppdela företeelsen i två olika åldersskikt. Till det älsta skiktet — här är ofvergängen äldre än våra älsta handskrifter — höra sem > sum, *nem > num, em > um. *nema > numa och möjligen þem > þom. Till det yngre skiktet höra ortnamnen. Här framträder öfvergängen i medelsvänskan
