Den här sidan har korrekturlästs
43
vår älsta handskrift på fornsvänska
-
och detta — i skriften åtminstone — väsentligen under
språkskedets senare del. I Västergötland — som för denna
undersökning närmast intresserar oss — skrifves ännu i början af
1400-talet i regeln -(he)em, t. ex. Hællem, Fuglem, Kidem,
en skrifning som f. ö. icke sällan ännu fortlefver. Men i 1400-talets
4:de decennium framträder Langum (1435), Byurum (1439)
(ännu 1431 Biureem) och senare Rannom (1485) för äldre
Randhem. Det af Kock framdragna intressanta Regemodetorp skrefs
så ännu 1468, nu Regumatorp. Sena äro ock appellativerna
hynsoma, hynsöma för hyndsima, hundsæm (i en
pappershandskrift från 1500-talets senare hälft af Östgötalagen),
hundsomuson (hunzamason) för hunzæma son (i en handskrift från
1350—1400) och i andra från 1400-talet af Stadslagen samt gørsuma
1 g. i cod. Bur. 19, 4. Noreen Aschw. Gr. § 150 anm. synes
endast vilja erkänna denna senare öfvergång. Äro sem och
sum ursprungligen identiska, och härför kan Fjuckbystenens sim
(L. 220): sā hēt Āki, sem .... i sin mån tala, så är emellertid
sum redan så tidigt som från c:a 1100 belagdt å runstenar: från
Uppland L. 50, 101, 235 o. s. v. Noreen anser sum stå i
afljudsförhållande till sem och þom genom inflytande från
nominalflexionen vara uppkommet på samma sätt som fsv. blindom
för väntadt *blindēm = got. blindaim, Urgerm. Lautl. s. 62 och
Aschw. Gr. § 508, 14, Die nord. Sprachen2 § 205, 3.
Formerna um : æm, num : *næm anser Noreen Aschw. Gr. § 256 a.
4 oklara, trots Kocks förklaringsförsök i Ark. III. Denne anser
att i nefa (jfr got niba) det på grund af föregående n
nasalerade e i svagtonig ställning öfverfört sin nasalitet på b (f),
hvilket så blifvit m. Genom inflytande från nefa har jämväl ef fått
nasalerad vokal, hvilket haft till följd, att ef under samma
vilkor som nefa blifvit em. Kock anser själf att hans tydning icke
är odisputabel och framhåller särskildt att den ej ger ett
tillfredsställande svar på frågan, hvarför i fvn. vi ha nema men
i fsv. num, d. v. s. hur -a bör forklaras.
Enligt min förmodan ha em, æm och nema ursprungligt m och intet att göra med ef och got. niba. Säväl fvn. som fön. äga en annan konditional konjunktion näml. en æn ’om’, som förklaras ursprungligen vara acc. sg. m. af det i literär tid som sådant utdöda demonstrativpronominet got. is si ita, se t. ex.
