Sida:Kungl. humanistiska vetenskaps-samfundet 9.pdf/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


44
otto von friesen
  1. Noreen, Die nord. Sprach.2 § 208, 4. Detta pronomen heter i dat. sg. m. och n. imma, hvilken form motsvarar ett nord. *emm, med förkortning em. en skulle ungefär ange betydelsen ‘i anseende till det fall (att)’ och em ‘i det fall (att)’. Fvn. nema är en form, sammansatt af ne em-a, där -a är den förstärkande partikel, som äfven eljest ofta enklitiskt vidfogas demonstrativa pronomina och andra, t. ex. þett-a, þess-a och einna (hvatastr) ‘unus omnium (celerrimus)’: nema alltså egentligen ‘i det fall att icke’.

    Då vi nu i fragm. träffa numa (jämte num), synes det mig vara största sannolikhet för, att det är identiskt med fvn. nema och att Kocks antagande em > um (om) i svagton äfven gäller under det äldre skedet, förlitterär tid.

    numa — två gånger förekommande — är hvarken en norsk form eller någon maccaronibildning af ett norskt nema och ett svenskt num. Det är god fornvästgötska, äldre än den hittills som älst betraktade i cod. B. 59.
  2. fioꝛða = fno. fiórða förekommer icke i västgötaurkunder för öfrigt, men väl i en annan fsv. urkund, nämligen Västmannalagen, Noreen Aschw. Gr. § 492 och 118.
  3. fimta = fno. fimta är den enda forn af dem, som i denna urkund ansetts som norska, hvartill vi icke träffa en faktisk eller slutbar motsvarighet i fsv. Visserligen kunde man tolka Rökstenens fim som fimm, men det kan ock med Noreen Aschw. Gr. § 83, 2 b läsas fem och fattas som moderform till fsv. fǣm. Härför talar den gamla östgötska Högby-stenens läsning fem (förr har orätt lästs fim). Visserligen kan man ock påpeka, att ett fimti möjligen har existerat i fsv. Ty har Noreen, Aschw. Gr. § 248, 1 och 83, 2 b samt Aisl. Gr.3 § 107, 288. 2 och 281. 4 rätt, så förskrifver sig fsv. fǣm : fǣmti från äldre samnordiskt *fef : *fimpti. Är äter Kocks förklaring Ark. XV 241 f. och 245 f. riktig, ha vi att som grundformer ansätta *fimm: *fifti, fefta och ett *fimti kan i fsv. dialektiskt ha nybildats likaväl som i fvn. Då en assimilation mf > mm ej är påvisad, synes den förra meningen ega företrädet och Fr. skulle i så fall i sitt f[e]m : fimta ega en ålderdomlig ursprunglighet som ej f. ö. är uppvisbar på nordisk botten.
  4. Hvad slutligen stvlð (= fno. stuld) beträffar, så möter stuld i ÖGL. och i yngre fsv. Men det är ej alldeles säkert,
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Kungl._humanistiska_vetenskaps-samfundet_9.pdf/290&oldid=469683”